Svensk sjukvård befinner sig i en ekonomiskt pressad situation, vilket har lett till att flera regioner övergått till billigare läkemedelsalternativ på bekostnad av patienternas bästa. Dessa åtgärder går emot rekommendationer från myndigheter och resulterar i en ojämlik sjukvård där patienterna får betala ett högt pris. Det får oss att undra vem som egentligen tar ett helhetsansvar för vad som på det stora hela blir bäst för patienterna.

 Använder sig av billigare alternativ

Ett exempel på detta är att Region Norrbotten har valt att ersätta godkänd anti-VEGF-behandling med billigare ”off label”-läkemedel för patienter med de kroniska ögonsjukdomarna våt makuladegeneration (AMD) och diabetisk makulaödem (DME). Detta trots Läkemedelsverkets generella uppfattning att läkemedel med godkänd indikation bör vara förstahandsval. För just dessa patienter kan bytet innebära dubbelt så många injektioner, vilka många upplever ett stort obehag vid, och flera resor till sjukhus.

Några regioner i landet har valt att inleda behandling med ett cancerläkemedel som inte är godkänt för just våt AMD och DME, så kallad “off label”-förskrivning. I de flesta av dessa regioner kan byte ske om ingen effekt uppnås men i Region Norrbotten erbjuds endast detta ”off label”-preparat vilket innebär att patienten kan behöva behandling för sin kroniska ögonsjukdom var fjärde vecka under många år.

Detta är bara ett av många exempel där regioner tar beslut för att spara pengar, på bekostnad av patienterna som i detta fall får betala ett högt pris

Patientgruppen är ofta skör då merparten av de som behandlas har flera andra sjukdomar. Detta kan innebära stora begränsningar vad gäller rörlighet och tillgång till transport. Att då tvingas genomgå mer frekventa behandlingar är besvärligt för både patienter och anhöriga, inte minst för att det kan vara mycket långt till närmaste sjukhus. De patienter i Norrbotten där behandlingen inte ger effekt eller de som vill få en behandling som innebär färre injektioner hänvisas till att själva söka vård utanför länet, vilket innebär resor som de själva får bekosta till Umeå eller Stockholm.

Patientgruppen som behandlas för DME är ofta yngre, men de har en multifaktoriell sjukdom som redan innebär väldigt många läkarbesök för olika symptom. Oavsett patientgrupp är behandlingen långvarig och absolut nödvändig för att patienten inte helt ska förlora synen.

På bekostnad av patienterna

Detta är bara ett av många exempel där regioner tar beslut för att spara pengar, på bekostnad av patienterna som i detta fall får betala ett högt pris i form av fler injektioner och ökade kostnader för resor till och från sjukhuset.

Vi noterar att NT-rådet rekommenderar regionerna att välja det mest kostnadseffektiva alternativet. Enligt TLV:s hälsoekonomiska bedömning har de olika läkemedelsalternativen som finns tillgängliga inom svensk sjukvård likvärdig patientnytta vad gäller effekt och säkerhet. Men varken NT-rådet eller TLV tar hänsyn till de ökade kostnaderna som fler sjukhusresor medför.

Det får oss att undra vem som egentligen tar ett helhetsansvar för vad som på det stora hela blir bäst för patienterna. Här behövs en hälsoekonomisk analys som ser helheten och inte enbart stirrar sig blind på läkemedelspriset.

Det brister

Vi utgår från att alla Sveriges regioner och kommuner månar om att erbjuda sina patienter den bästa behandlingen, men här brister det. Exemplen ovan strider mot sjukvårdens övergripande mål; att erbjuda bästa möjliga vård för varje enskild patient. Vår förhoppning är att omvärdering sker och beslut sker utifrån ett bredare perspektiv – inte enbart utifrån regionens läkemedelsbudget.

Undertecknare

Inger Westborg
ögonspecialist Umeå universitet och Region Norrbotten

Thomas Magnusson
ordförande Diabetes Sverige

Alexandra Charles von Hofsten
ordförande 1,6- och 2,6-miljonerklubben för kvinnors hälsa

Artikeln publicerades på  Alltinget 17/8 2023