Tre år under talibanerna: Hoppet tryter i Afghanistan

I en omfattande konsultation med mer än 150 intressenter, däribland afghanska människorättsförsvarare, akademiker, kvinnliga demonstranter och aktivister, ungdomar, företrädare för civilsamhället och journalister, har Amnesty International dokumenterat det afghanska samhällets frustration över det internationella samfundets uteblivna reaktioner. 

– Vi har talat med människor som representerar ett tvärsnitt av det afghanska samhället över hela världen och som till överväldigande del anser att det internationella samfundet har svikit det afghanska folket. Det har inte bara misslyckats med att hålla talibanerna ansvariga för brott och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, det har inte heller lyckats ta fram en strategisk riktning för att förhindra ytterligare skada, säger Samira Hamidi, Amnesty Internationals regionala kampanjledare för Sydasien. 

– Tre år senare är den absoluta avsaknaden av konkreta åtgärder för att hantera katastrofen för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan en källa till skam för hela världen. säger Samira Hamidi

Samrådan genomfördes med personer i sjutton provinser i Afghanistan och med personer i exil i tio länder från hela världen, däribland USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Belgien, Spanien, Schweiz, Italien, Kanada och Pakistan. 

Kvinnors och flickors rättigheter
Över tjugo afghanska kvinnliga människorättsförsvarare från 21 olika provinser berättade för Amnesty International att de förlorat inflytande över alla aspekter av sina liv. Kvinnorna var tidigare anställda inom olika områden, bland annat juridik, politik, journalistik, utbildning och idrott. Efter tre år under talibanernas styre upprepade de alla känslan av att vara "ingen" med begränsade möjligheter till anställning och med det inte kunna bidra ekonomiskt eller kulturellt. 

Razia, en kvinnorättsförsvarare från Kunduz-provinsen i Afghanistan, säger:
– De kvinnor som har förlorat sin handlingsfrihet, sina jobb och sin ekonomiska status får höra att de förtjänar det och att talibanernas återkomst är ett positivt steg för att stänga ner de som predikade äktenskapsbrott i de mänskliga rättigheternas och kvinnors rättigheters namn. 

Talibanerna har avfärdat anklagelser om könsförföljelse genom att hävda att de följer sharia (islamisk lag) och “afghansk kultur”. Alla restriktiva och repressiva dekret och politiska åtgärder som i början av deras styre uppenbarligen infördes som tillfälliga åtgärder för att garantera folkets säkerhet, särskilt kvinnors och flickors, gäller fortfarande efter tre år. 

– Vi fick höra att talibanerna har förändrats. Vi fick höra att vi inte [skulle] förstöra fredsarbetet. Vi fick höra att världen kommer att stå på vår sida. Ändå lever vi i dag ensamma med vårt lidande, säger Nazifa, lärare i Mazar-e-Sharif-provinsen i Afghanistan. 

Rättvisa och ansvarsutkrävande
Rättssystemet i Afghanistan kollapsade efter talibanernas återkomst till makten och i november 2022 utfärdade talibanernas högste ledare en obligatorisk order om att sharialagar skulle införas fullt ut i Afghanistan. 

– Talibanerna meddelade att det inte finns något behov av att advokater deltar i rättegångar. De tror inte på rättssystem utan förlitar sig i hög grad på sin tolkning av sharialagstiftningen som leds av religiösa lärda från madrasor (islamiska skolor) utan formell juridisk utbildning, säger Ahmad Ahmadi, en före detta advokat som nu lever i exil i Europa.    

Olika företrädare för civilsamhället talade om att kroppsstraff återinförts i Afghanistan, inklusive offentlig piskning, offentlig avrättning, avhuggning av lemmar, stening och andra former av misshandel och tortyr som strider mot folkrätten och det absoluta tortyrförbudet. Avsaknaden av rättvisa rättegångar eller tillgång till rättsmedel är fortfarande underrapporterad. 

Krympande civilt utrymme
Afghanistan har nu ett krympande civilsamhälle där människorättsförsvarare, inklusive kvinnliga demonstranter, gräsrotsorganisationer, journalister och politiska aktivister uppfattas som fiender av talibanerna. De som protesterar utsätts för påtvingade försvinnanden, godtyckliga frihetsberövanden, fängelsestraff, tortyr, eller misshandel.

Många har tvingats fly landet av rädsla för repressalier.  Hundratals av dem sitter fast i Iran, Pakistan och Turkiet, där de möter juridiska och ekonomiska utmaningar och i vissa fall till och med tvingas tillbaka till Afghanistan, i strid med principen om non-refoulement. De afghanska människorättsorganisationerna berättade att de inte bara utestängs av talibanerna utan även av det internationella samfundet.  

– De av oss som befinner oss i Afghanistan bjuds inte in till viktiga diskussioner eftersom det anses vara 'för riskabelt'. De av oss som lever i exil utesluts eftersom vi inte bor i Afghanistan och därför inte anses vara “relevanta”, säger Tabasoom Noori, en kvinnorättsaktivist som lever i exil i USA. 

Internationellt stöd
De människorättsförsvarare som talat med Amnesty International anser att allvaret i människorättskrisen i Afghanistan delvis undergrävs genom talibanernas retorik och propaganda om att Afghanistan nu är “säkrare” med en växande ekonomi där medborgarna får respekt och värdighet i enlighet med sharia (islamisk lag) och kultur. I verkligheten har talibanerna skapat en miljö präglad av rädsla och absolut kontroll.  

– Samma grupp som sprängde sig själva i luften och dödade civila och säkerhetsstyrkor gör det inte längre (eftersom de har makten), så naturligtvis kommer [Afghanistan] att vara säkert, säger Zarifa, en kvinnlig människorättsförsvarare som lever i exil i USA

Amnesty ser ett behov av att alla aktörer som arbetar med Afghanistan samordnar sig, hittar säkra och kreativa plattformar för att debattera och engagera sig i diskussioner för att hitta effektiva långsiktiga lösningar. Detta kan också göras möjligt när de har möjligheter, resurser och färdigheter för det. Det internationella samfundet bör förbinda sig att stödja dessa steg, respektera de många rösterna från samhället och avstå från principlöst engagemang med talibanerna som bara skulle visa sig vara skadligt för de kollektiva ansträngningarna. Tiden för samordnade åtgärder är nu.