Bris: Tryggare samhälle uppnås inte genom att sätta barn i fängelse

Bris lämnar idag in sitt yttrande över utredningen SOU 2025:11 “Straffbarhetsåldern”. Utredningen föreslår att straffbarhetsåldern ska sänkas från 15 till 14 år för brott med minst 4 års fängelse i straffskalan. Sänkningen motiveras med att det är viktigt att samhället reagerar tidigt och tydligt när barn begår grova brott, och den reaktionen ska vara att barn kan dömas för sin brottslighet. Utredningen menar även att en sänkning av straffbarhetsåldern kommer leda till att tryggheten i samhället ökar, eftersom det möjliggör att barn kan dömas till straff som hindrar dem från att begå fler brott. Sänkning av straffbarhetsåldern ska enligt utredningen även stärka skyddet för den som har blivit utsatt för brott.

Bris kritik mot förslaget – kommer inte hindra barn från att begå brott

Bris är starkt kritiska till förslaget. I remissvaret lyfter Bris bland annat att den straffbarhetsålder på 15 år som Sverige har sattes 1864. En sänkning skulle vara en stor förskjutning i synen på barn och ett radikalt frånsteg från en lång svensk rättstradition. En så stor förändring kräver en omfattande analys och här anser Bris att utredningen brister. Dels saknas en barnkonsekvensanalys av hur sänkningen påverkar de barn som omfattas, utredningen har endast utrett hur en generell sänkning skulle påverka barn. Dels saknas forskningsstöd för att sänkningen kommer att ha önskad effekt. Den forskning som finns på området visar snarare att en sänkning av straffbarhetsåldern inte har en avskräckande eller brottspreventiv effekt, däremot ökar återfallsrisken hos barn som döms för brott.

Omfattande kritik mot förslaget

Bris är inte ensamma i vår kritik mot förslaget. FN:s barnrättskommitté poängterar i sin kommentar till Sverige att en sänkning av straffbarhetsåldern går emot intentionen av barnkonventionen. Dessutom är 7 av de 9 särskilda experter som har arbetat med utredningen kritiska och säger nej till förslaget om att sänka straffbarhetsåldern. Flera forskare, inom till exempel kriminologi, straffrätt, sociologi och mänskliga rättigheter säger har riktat offentlig kritik mot förslaget och menar bland annat att det riskerar att få motsatt effekt och att det finns en risk att ännu yngre barn kommer att rekryteras till kriminella nätverk.

Många av de tunga aktörer som lämnat in remissvar på förslaget riktar skarp kritik mot förslaget. Flera tingsrätter poängterar att utredningen inte kunnat motivera en sänkning utifrån vetenskapliga grunder och att regeringen bör invänta effekterna av de många reformer som redan gjorts på området innan man gör en så omfattande förändring som en sänkning av straffbarhetsåldern. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern och Åklagarmyndigheten lyfter samtliga kritik mot förslaget, avstyrker eller skriver att de inte kan tillstyrka förslaget. Flera barnrättsorganisationer lyfter precis som Bris att förslaget betyder en stor förändring i hur vi ser på barn som begår brott och det går emot barns rättigheter.

Vad tycker Bris att man ska göra i stället?

Barn som begår brott befinner sig ofta i olika typer av utsatthet. Det är barn som oftare än andra barn själva utsatts för brott, lever i ekonomisk utsatthet, inte har klarat skolan eller har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För att motverka att barn blir rekryteringsbara behöver barn få insatser tidigt i livet som gör att skyddsfaktorerna som ska finnas runt barn väger upp de riskfaktorer som finns runt barnet. Det kan handla om till exempel föräldrastödsprogram, stöd och vård till barnet eller extra insatser för att barnet ska klara skolan.

Barn som är indragna i gängkriminalitet behöver få insatser som respekterar deras rättigheter och ger dem den vård och behandling de behöver för att ta sig ur kriminaliteten. För de barn som har begått brott är det viktigt att politikerna inte går fram med åtgärder som riskerar att öka barns utsatthet och sårbarhet. I stället måste insatser som vi vet har stöd i forskning och som respekterar barns rättigheter prioriteras. Detta arbete ställer krav på en bred politisk samverkan där resurser ges till de verksamheter som är avgörande för barns rehabilitering så som skola, stödinsatser och en ökad tillit till de aktörer som finns till för att ge stöd till barn.