Naturliga hinder stör ekosystemen i norra Sveriges vattendrag

– Våra resultat tyder på att många grundläggande antaganden om vattendrag kanske inte gäller här, säger Lina Polvi Sjöberg, universitetslektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.

Vattendragen i norra Sverige rinner genom terräng som formades under den senaste istiden. Landskapet är fullt av sjöar och täckt av sediment som isen fört med sig: sand, grus och mycket stenblock. En ny studie från Umeå universitet visar att detta skapar naturliga barriärer som stör vattenflödet. Det hindrar också transporten av sediment och spridningen av växtfrön. Allt detta påverkar både vattendragens form och växtsammansättningen längs stränderna.

– Vi såg att dessa landskap är naturligt fragmenterat, och att lokala förhållanden – som sedimenttyp och närhet till sjöar – spelar en mycket större roll än man tidigare trott, säger Lina Polvi Sjöberg.

Vattendragen blir inte bredare

Tillsammans med forskaren Lovisa Lind studerade hon två avrinningsområden i norra Sverige, Bjurbäcken och Hjuksån, som ligger ovanför respektive nedanför den högsta kustlinjen efter senaste istiden. Med hjälp av kartor och fältstudier analyserade de vattendragens form och växtlivet längs flera mil av stränderna.

Deras resultat ifrågasätter vedertagna teorier om att vattendrag blir bredare och mer artrika ju längre nedströms man kommer. Forskarna såg varken tydliga samband mellan avrinningsområdets area och fårans bredd, eller någon konsekvent ökning av växtmångfalden nedströms inom dessa medelstora avrinningsområden.

– Nedanför den högsta kustlinjen såg vi lite starkare mönster, troligen för att marken där består av finare sediment från havet. Men överlag gör förekomsten av sjöar och grova avlagringar från istiden att de förväntade trenderna nedströms uteblir, säger Lina Polvi Sjöberg.

Får betydelse för restaurering

Studien visar att sjöar stoppar växtfrön från att spridas vidare med vattnet. Det gör att växtlivet skiljer sig mellan olika delar av vattendragen. Forskarna såg också ett oväntat mönster: att artdensiteten (antalet arter på en viss yta) var oförändrat – eller till och med minskade – nedströms.

Forskarnas resultat får betydelse för hur vi restaurerar vattendrag i områden som formats av inlandsisen. I de här fragmenterade systemen kommer det troligtvis inte att fungera med passiv återhämtning, alltså att växterna kommer tillbaka av sig själva. Istället kan det krävas att man gör aktiva insatser som att plantera växter eller omforma vattendraget fysiskt.

– Restaureringsstrategierna måste anpassas till de lokala förhållandena, säger Lina Polvi Sjöberg.

Om den vetenskapliga artikeln

Lina Polvi Sjöberg & Lovisa Lind. Disrupted geomorphic and biotic stream connectivity in paraglacial regions. Communications Earth & Environment. 1 oktober 2025.

Läs hela artikeln