Fjärrundervisning utmanar skolans styrdokument

Fjärrundervisning är en växande undervisningsform i grund- och gymnasieskolan. Den bidrar till ökad likvärdighet, särskilt i glesbygdsområden där urbanisering, långa avstånd och lärarbrist medför utmaningar. Men utvecklingen innebär också att skolans styrning och arbetssätt behöver anpassas till en helt ny verklighet.

– Fjärrundervisning erbjuder skolor behöriga lärare och ett bredare kursutbud. Samtidigt skiljer sig denna undervisningsform markant från traditionell klassrumsundervisning, vilket ställer nya krav på beslutsfattare, organisation och pedagogik, säger Simon Skog.

Hårda regler trots lokala skillnader

Fjärrundervisning är hårt reglerad av skolans styrdokument. Syftet är att säkerställa kvaliteten, men reglerna innebär ofta höga krav på skolorna.

– Styrdokumenten är omfattade och mycket detaljerade. De kräver bland annat att eleverna måste vara i en lokal som deras skolenhet disponerar, undervisningen ska ske i realtid och en handledare måste vara tillsammans med eleverna under lektionstid.

Avhandlingen pekar på att regleringen i vissa delar förbiser lokala behov och organisatoriska skillnader, exempelvis elevgruppers storlek och samarbeten mellan fjärrlärare och handledare, som befinner sig tillsammans med eleverna på skolan.

– Undervisningen kan organiseras på många olika sätt beroende på ämne, elevernas ålder eller om undervisningen sker i hybridform. Policyn tar inte alltid hänsyn till dessa variationer, säger Simon.

Handledaren – en nyckelperson

Handledaren har en avgörande roll i fjärrundervisning och fungerar inte bara som ett praktiskt stöd, utan även som en pedagogisk och social resurs för både lärare och elever. Handledaren får ofta ta ansvar som egentligen ligger hos läraren.

– Det handlar om allt från att skapa arbetsro och besvara frågor till att lösa sociala konflikter och uppmärksamma elever som har kört fast. Dessutom behöver handledaren hjälpa eleverna att anpassa sig till det digitala formatet.

Avhandlingen visar även att fjärrundervisning ställer höga krav på elevernas självständighet. För att lyckas behöver de anpassa sitt sätt att lära sig till undervisningens digitala form, där kommunikationen sker via distansteknik.

– Vissa elever kan gynnas medan andra missgynnas – exempelvis de som lätt distraheras av den digitala tekniken, har svårt att navigera på digitala ytor, eller de som har en högre tröskel att interagera via digitala kanaler.

Som lärarens förlängning i det fysiska rummet stöttar handledaren eleverna på plats. Ett nära samarbete mellan lärare och handledare är därför centralt för att nå den kvalitet som policyregleringen eftersträvar, konstaterar avhandlingen. Simon Skog ser i detta sammanhang konkreta lösningar på hur fjärrundervisningen skulle kunna förbättras.

– En förändring av policyregleringen skulle kunna handla om att minska den administrativa bördan på skolenheterna så att resurser kan läggas på att fortbilda fjärrlärare, handledare och att skapa en god organisatorisk överbyggnad som är viktig, säger Simon Skog.