Utan lek – ingen kultur: Johan Huizingas klassiker Den lekande människan i nyutgåva

Vad är det som skiljer människan från andra djur? Enligt den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) är svaret leken. I Den lekande människan beskriver han människoarten som homo ludens – just ”den lekande människan” – och menar att förmågan och lusten att leka är ett kännetecken för vårt väsen och en förutsättning för vår utveckling. Utan lek, argumenterar Huizinga, skulle stora delar av vår kultur aldrig ha vuxit fram: poesi, juridik, vetenskap, bildkonst och filosofi bär alla spår av lekens fria, regelbundna och skapande former.

I boken spårar Huizinga den lekande människans avtryck genom historien, från Platon via medeltiden och renässansen och in i den moderna civilisationen. Med hjälp av tvärkulturella exempel hämtade från bland annat humaniora och politik bygger han upp en rik teoretisk bild av vad lek egentligen är och vilken roll den spelar för mänsklig kultur och samhällsutveckling.

Homo ludens utkom första gången 1938 och publicerades på svenska 1945 under titeln Den lekande människan. Verket blev snabbt ett referensverk inom kulturhistoria, filosofi och idéhistoria, och dess grundtankar om lekens betydelse har fortsatt att diskuteras och tillämpas långt utanför akademin – inte minst inom dagens forskning om lek, kreativitet och lärande.

Denna nyutgåva innehåller ett nyskrivet förord av Douglas Hedley, professor i religionsfilosofi vid University of Cambridge och fellow vid Clare College, Cambridge. Hedley är bland annat författare till boken The Iconic Imagination (2016), och hans förord sätter Huizingas resonemang i ett samtida filosofiskt sammanhang.

Utgivning: 20 augusti 2026