Demokrati under press kräver ett smart svenskt bistånd

Imorgon presenterar regeringen sin vårändringsbudget. Våra förväntningar är höga. Regeringen för en ambitiös biståndspolitik tydligt förankrad i centrala värden som respekt för mänskliga rättigheter, en klimatmässigt hållbar utveckling och ett starkt fokus på kvinnors rättigheter och på jämställdhet. Den allt hårdare miljön för människorättsaktivister och det krympande demokratiska utrymmet ställer dock nya krav på ett smart svenskt bistånd. Inför höstens val förväntar vi oss att de politiska partierna redovisar sin syn på hur Sverige ska fortsätta att vara en modig röst.

Demokrati satt under press
I regeringens presentation av höstbudgeten 2017 beskrivs den negativa trenden med det krympande demokratiska utrymmet och situationen för dem som världen över försvarar sina och andras rättigheter. Vi delar den bilden. I många av de 25 länder där vi är verksamma ser vi dagligen bevis för detta. Människorättsförsvarare och journalister mördas, domstolar används för att på tveksamma grunder stänga ner tidningar och upplösa oppositionella partier, och lagar antas för att begränsa människors rätt att organisera sig och driva på för en demokratisk utveckling. I sådana lägen är det av yttersta vikt att det internationella samfundet, främst mäktiga länder, EU och FN-systemet står upp för fria, öppna och demokratiska samhällen.

Modigt Sverige alltmer ensamt
Dessvärre ser vi en motsatt tendens. USA tycks ha retirerat när det gäller att stå upp för demokratiska värden, EU blir allt tystare och enskilda västländer blir alltmer ovilliga att höja sin röst. Man tycks välja att inte äventyra kommersiella intressen genom en allt för kritisk hållning mot korrupta och odemokratiska regimer. Med sådana medlemmar är det svårt för FN att driva på. Sverige blir alltmer ensamt i att genom den politiska dialogen inta en lätt framåtlutad principfast hållning för mänskliga rättigheter, kvinnors rätt till sin egen kropp och demokrati.

Utforma biståndet strategiskt
Sverige har också en stolt tradition av att ge ett långsiktigt stöd till upprättandet av en fungerande stat med effektiva statliga institutioner. Det är gott och väl när samarbetsregeringen delar grundläggande värden och en gemensam syn på betydelsen av ett öppet samhälle. Men när det nu ser annorlunda ut på många håll är det läge att ta sig en ordentlig funderare på hur det svenska biståndet behöver utformas för att på ett strategiskt sätt svara an mot den politiska dialogen.

Under min tid som svensk ambassadör i Guatemala fick jag tillfälle att på nära håll arbeta med det här dilemmat. Sverige har åtföljt Guatemala genom fredsförhandlingarna, fredsavtalens undertecknande 1996 och 20 år av genomförande av fredsavtalen. Eller snarare bristen på genomförande. För faktum är att det i Guatemala saknas politisk vilja att gå till botten med de grundläggande problemen. Under senare år har vi snarare sett en tillbakagång och allt grövre kränkningar av mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. I det läget var det omöjligt att ge ett brett och generöst stöd till staten och dess institutioner. Svaret blev då en kombination av stöd till det civila samhället, till FN och andra organisationer som arbetar för övergångsrättvisa. Men också ett riktat stöd till förändringsaktörer inom den statliga sektorn som med hög integritet värnar den enskilda individens rättigheter gentemot staten. Ett sådant bistånd retade den ekonomiska och politiska eliten i Guatemala och jag blev mer än en gång uppkallad till Guatemalas utrikesminister för att ta emot kritiskt formulerade frågor om det svenska biståndet. Men det bevisade bara att vi gjorde nytta i enlighet med biståndets syfte att på längre sikt bidra till ett tryggare Guatemala.

Låt mig ge ytterligare två exempel på där det här är viktigt. 
Sverige har under lång tid givit stöd till Kambodja för att stärka staten och dess institutioner för att landet skulle komma på fötter efter Röda Khmerernas skräckvälde under 70-talet. En sådan uppbyggnad ansågs viktig, rentav nödvändig. Över tid har dock den sittande regimen uppvisat alltmer odemokratiska tendenser och inför valet senare i år har regimen förbjudit det största oppositionspartiet, stängt ner radiokanaler och tidningar och gjort det svårare för det civila samhället att verka. I det läget är ett långsiktigt stöd till decentralisering och institutionsuppbyggnad kontraproduktivt. Vi måste istället tillsammans utforma ett snabbfotat bistånd till modiga förändringsaktörer och rörelser som hittar nya sätt att verka där det organiserade civilsamhällets utrymme att agera krympts.

Ett annat exempel där Sverige ger omfattande stöd till det civila samhället är Zimbabwe där president Robert Mugabe i november förra året tvingades bort från makten efter många år av vanstyre och förföljelser av oppositionella. Nu sitter en övergångsregering och i sommar är det val. Den stora frågan är nu om detta är början till verklig förändring eller om det trots allt blir det gamla gardet som styr. Vi ser ett aktivt och väl förberett civilsamhälle som med stöd av ett smart och anpassningsbart svenskt bistånd kan ställa om och ta vara på de möjligheter som öppnar sig och bidra till en verklig omdaning av landet.

Vässat stöd kan bryta negativa trender
I en värld där demokratin är satt under press har Sverige ett ansvar. Då räcker det inte med ambitiösa strategier och generösa bidrag på global nivå till FN och andra institutioner för ökad jämställdhet, klimatanpassning och yttrandefrihet. Genom att vässa det direkta stödet till dessa länder har Sverige en möjlighet att söka bryta negativa trender så att verklig förändring kan ske. 

Låt oss prata!
Under våren genomför vi på Diakonia ett trettiotal politiksamtal med riksdagsledamöter på olika håll i Sverige. Vi har utifrån berättelser från bland annat Kambodja och Zimbabwe fört samtal om demokratiska värden och rätten att stå upp för sina åsikter. I samtalen med riksdagspolitikerna är vi rörande överens.

Frågan om det svenska biståndets utformning är större än vad som ryms inom ramen för morgondagens vårändringsbudget. Vår uppmaning riktar vi därför till er som bildar regering i höst: Vi måste prata om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, det krympande demokratiska utrymmet och det svenska stat-till-stat-biståndet. Vi är oroliga, men vi tror att vi har en del intressanta erfarenheter att dela. Vi ger oss inte när det gäller mänskliga rättigheter och demokratiskt utrymme, vi måste bli smartare.

Georg Andrén, generalsekreterare Diakonia

För mer information och kommentarer, vänligen kontakta:
Esther Flores Sedman, pressekreterare 
mobil: 0765-011 747
e-post: esther.floressedman@diakonia.se