Ett nytt perspektiv på läraryrket som profession

Johan Alvehus har i många år intresserat sig för frågor kring styrning och ledning av professionella organisationer. Hans tidigare forskning har rört allt från skattejurister och revisor till svensk sjukvård – och nu skolvärlden. Tillsammans med forskarkollegorna Sanna Eklund och Gustaf Kastberg har han skrivit boken Lärarkåren och förstelärarna, en djupdykning i synen på läraryrket som profession och införandet av en ny hierarkisk nivå inom skolan. Och han ser en tydlig skillnad i jämförelse med sina tidigare studier.

”I de flesta professionella organisationer finns ett naturligt förhållande till hierarki. En ung revisor sysslar med ”bean counting”, för att successivt jobba sig uppåt i hierarkin. Och i sjukvården vandrar läkaren vägen från AT-läkare till kanske en dag överläkare och klinikchef. I skolan finns inte det tänkandet. Det är en väldigt stark kultur av att alla är på samma nivå och autonoma i sitt yrkesutövande.”

Han menar att mycket kritiken mot förstelärarreformen kan härledas från just det synsättet. Införandet av hierarki blir ett upplevt hot mot autonomin och självständigheten. Men från ett arbetsprocess-perspektiv kan man se det precis tvärtom, menar Johan Alvehus.

”En väl fungerande förstelärare avlastar både rektorer och lärarkollegiet, på ett sätt som frigör tid och faktiskt kan öka autonomin i klassrummet, och lärarnas autonomi skolorganisationen. I vår studie ser vi också att kritiken ofta är mer på en principiell nivå, än praktisk. Som i ’Jag tycker att reformen är dålig, men vår förstelärare är fantastisk’.”

Lösningen, säger Johan Alvehus, är att vidga autonomi-begreppet till utanför klassrummet och prata mer om autonomi på kollegial nivå och styrningen av hela skolan. Och att noggrant definiera vilken roll förstelärarna egentligen ska ha.

”Dessutom är transparens och involvering i processen viktig. Idag är det oftast rektorn som utnämner förstelärarna, kanske vore det bättre om kollegiet själva gjorde det.”