Fler servicekontor är ingen garanti för ökad statlig närvaro

Men innebär detta att statens lokala närvaro stärks på riktigt och hur kommer verksamheten på servicekontoren påverkas av reformeringen av Arbetsförmedlingen?

Statens servicecenter kommer att få ansvar för nästan 30 nya servicekontor i bland annat glesbygd och socialt utsatta områden. På servicekontoren har för närvarande samverkansmyndigheterna Försäkringskassan, Skatteverket, Pensionsmyndigheten och Arbetsförmedlingen verksamhet. Nu föreslås att även Kronofogdemyndigheten och CSN knyts till denna servicesamverkan. Personalen vid kontoren är anställda vid Statens servicecenter men arbetar på uppdrag av samverkansmyndigheterna.

Att utveckla verksamheten vid de statliga servicekontoren med fler kontor och fler samverkansmyndigheter ligger i linje med Fackförbundet STs hållning om behovet av att stärka statens närvaro i hela landet. Detta har vi också i ett remissvar framfört till Finansdepartementet. En väl fungerande statlig service är en förutsättning för att det ska vara möjligt att bo och arbeta i hela Sverige. Alla medborgare ska behandlas likvärdigt och ha staten närvarande oavsett var man bor. Nya verksamheter förläggs med fördel till andra delar av landet än till centrala Stockholm.

Men kommer fler servicekontor och fler samverkansmyndigheter innebära att statens reella lokala närvaro stärks och hur påverkas en sådan utbyggd lokal statlig service av Arbetsförmedlingens reformering?

En reell närvaro handlar om att finnas på plats och ge bra service

Att det skapas fler servicekontor som blir någorlunda väl spridda över landet och att fler myndigheter inkluderas i servicekontoren än i dag kan förvisso beskrivas som en förstärkning av den statliga närvaron. Men detta förutsätter att myndighetskontoren inte drar sig tillbaka i motsvarande grad. Regeringen behöver därför vara vaksam på risken att myndigheter går in i och omfattas av servicekontorens verksamhet för att sedan lämna sina egna kontor, där en högre servicenivå ges, på orter där servicekontor etablerats. Fler servicekontor ska inte leda till att myndigheter finns på färre orter. Men ofta beslutar myndigheterna själva om sin lokalisering.

Ett exempel är den omfattande avvecklingen av Arbetsförmedlingens kontor. Regeringens uppdrag till myndigheten att säkerställa en ändamålsenlig lokal närvaro verkar peka på att en sådan kan åstadkommas bland annat genom deltagande vid statliga servicekontor.

En reell närvaro handlar om att finnas på plats och ge bra service. Allmänheten måste erbjudas möjligheter att träffa handläggare som inte sällan fattar avgörande beslut för individen. Fler samverkansmyndigheter på servicekontoren får aldrig leda till att kvaliteten försämras. Ju fler myndigheter desto högre krav ställs på personalen då de måste ha en bredare kompetens för att hantera flera olika frågor. Därför krävs att kompetensutveckling av personalen sker i samma takt som servicekontorens verksamhet byggs ut.

Statens reella lokala närvaro stärks alltså inte per automatik när fler servicekontor etableras och fler samverkansmyndigheter knyts till kontoren. En eventuell lägre servicenivå skulle istället tyda på motsatsen. För att garantera allmänheten likvärdig behandling – oavsett bostadsort – och att anställda vid servicekontoren fått goda förutsättningar att göra ett bra arbete krävs att servicekontorens verksamhet utvärderas löpande.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen

En av den reformerade myndighetens uppgifter är att kontrollera de arbetssökande. Den matchande och rustande delen, vilken får anses vara den mest omfattande och huvudsakliga, hanteras av fristående aktörer och eventuellt ibland av kommuner.

Av den utredning där en utbyggd lokal statlig service föreslås framgår att Statens servicecenter framhåller som den enskilt viktigaste frågan att vidareutveckla samarbetet med Arbetsförmedlingen. Det handlar bland annat om att utveckla och fördjupa tjänsteinnehållet. Utredningen delar i huvudsak den uppfattningen.

Därmed uppstår frågor om på vilket sätt och i vilken utsträckning fristående aktörer och kommuner ska involveras i verksamheten på servicekontoren. Om den service som personalen på servicekontoren ger, på uppdrag av Arbetsförmedlingen, ska utvecklas och fördjupas är det sannolikt att fristående aktörer och kommuner påverkas. Men servicekontoren är statliga och har mig veterligen inget avtal som reglerar hur personalen ska hantera frågor som rör dessa fristående aktörer.

Tyvärr har inte utredningen uppmärksammat den här problematiken. Därför måste regeringen se till att de här frågorna kommer med i de fortsatta förhandlingarna om reformeringen av Arbetsförmedlingen och i utvecklingsarbetet med Statens servicecenter.

Henrik Ludvigsson

utredare Fackförbundet ST