LAS-utredningen ger tysta och otrygga statsanställda

Så har då den omtalade LAS-utredningen presenterats. Syftet med att reformera lagstiftningen om anställningsskyddet har uttalat varit att underlätta för små privata arbetsgivare att våga anställa fler, samtidigt som man inte ska rubba maktbalansen mellan parterna på arbetsmarknaden. I båda delarna har utredningen misslyckats. Utredningens blotta existens har gjort att de redan känsliga förhandlingarna mellan arbetsgivarorganisationer och fackförbund blivit än mer svårhanterade, samtidigt som förslagen som nu läggs fram ses som alltför arbetsgivarvänliga av en enig fackföreningsrörelse. Debatten har också i huvudsak bara handlat om villkoren i den privata sektorn, därför är det på sin plats att här säga något om vad LAS-utredningen innebär för den statliga sektorn.

En anställning inom staten är annorlunda, våra medlemmar där har ett samhällsuppdrag. De skyddas av regler i regeringsformen och anställningsskyddslagen men har också ett ansvar. Ett ansvar för vårt allas gemensamma, att slå larm genom att kunna lämna uppgifter till media och att inte göra fel (för då blir de straffade). Med de förslagen som LAS-utredningen lämnat slår man undan stora delar av det skydd de anställda har haft enligt anställningsskyddslagen och öppnar för en ny typ av godtycklighet.

Fler undantag

Ett av förslagen innebär att regeln om turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist förändras. Alla arbetsgivare ges rätt att undanta fem personer från turordningen, med andra ord, välja ut fem personer som arbetsgivaren anser behövs och låta dem stanna kvar, oavsett hur nyanställda de kan tänkas vara. Ett annat förslag innebär att även en olaglig uppsägning gör att anställningen upphör efter uppsägningstidens utgång men att domstol i efterhand kan beslut att anställningen ska bestå, om arbetsgivaren har fler än 15 anställda. För arbetsgivare med färre anställda kommer det överhuvudtaget inte gå att ogiltigförklara en uppsägning eller avsked.

Det här är två riktigt stora förändringar som skjuter anställningsskyddet i sank. Om förändringarna genomförs genom lagstiftning kommer de att gälla för alla arbetsgivare, från stora industriföretag till den lilla kiosken vid tågstationen och även för staten som arbetsgivare.

I utredningen tänker man vidare att de anställda ska kompenseras för det urholkade anställningsskyddet genom att arbetsgivare i större utsträckning ska erbjuda arbetstagare kompetensutveckling, samt höjda skadestånd för de få fall av ogiltigförklarade uppsägningar som kan bli effekten av det urholkade anställningsskyddet. Men prislappen är lågt satt, utebliven kompetensutveckling kan maximalt ge den anställde ett normerat skadestånd om två månadslöner efter att anställningen upphört. Två månadslöner är också den höjning av skadeståndet för ogiltigförklarade uppsägningar. Förslaget om kortare kvalifikationstid för företrädesrätt till återanställning för visstidsanställda, är en förändring som inte kommer ha någon som helst effekt inom staten där anställningsbeslut fattas utifrån förtjänst och skicklighet och någon reell återanställningsrätt inte existerar. Man föreslår inga andra förändringar av reglerna för visstidsanställda trots att visstidsanställda inom staten har sämst skydd på hela arbetsmarknaden.

Turordning inom staten

Inom den statliga sektorn har aldrig anställningsskyddslagens turordningsregler tillämpats. Sist-in, först-ut principen har bara betydelse för dem som har “i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter”. När man överhuvudtaget gjorde det möjligt att säga upp anställda på grund av arbetsbrist (alla skäl som inte har med en person att göra) var utgångspunkterna bland annat att de statliga myndigheterna även fortsättningsvis skulle vara återhållsamma avseende uppsägningar på grund av arbetsbrist samt att omplaceringar kunde ske över hela statsförvaltningen och inte enbart inom anställningsmyndigheten.

De statliga reglerna för turordning finns idag i våra kollektivavtal, eftersom vi har anpassat reglerna efter vår sektors särart. Vi har gjort det som efterfrågas av politikerna genom att teckna just kollektivavtal. Med utredningsförslag som även i stora delar kommer att gälla för staten som arbetsgivare har man utgått från en partipolitisk beskrivning av småföretagens behov och låter det styra hur statsförvaltningens anställningstrygghet undermineras. Förutsebarheten försvinner och man öppnar för godtycklighet. Det tjänar ingen på, varken staten, de statsanställda eller vi som individuella medborgare. Vi behöver trygga och därmed modiga statstjänstemän, inte motsatsen.

Veera Littmarck

förbundsjurist Fackförbundet ST