När krisen kommer

Tack vare dessa ömsesidiga strävanden har jag och många andra – inte minst människor vars socioekonomiska förutsättningar varit sämre än mina - fått en trygg uppväxt och en framtid att se fram emot.Det är dock enkelt att glömma bort all den hjälp på traven som en fått, och får. Lika enkelt är det glömma bort att man förr eller senare kommer behöva förlita sig på någon annan. När krisen kom till mig i början på 2020 blev jag påmind om det.

Aldrig lika rädd och samtidigt aldrig lika trygg

Kriser kan komma i många former. De kan vara storskaliga, som krig eller ekonomiska depressioner. De kan drabba individer, som sjukdom eller arbetslöshet. Krisen som kom till mig var i formen av ett livshotande tillstånd. Som drabbade min nyfödda son. Jag har aldrig varit lika rädd eller känt mig lika hjälplös tidigare. Men, jag har heller aldrig tidigare varit i lika trygga händer. Vårdpersonalen, proffsen, hjältarna – kalla de vad ni vill - gjorde ett fantastiskt jobb! De hann otroligt nog samtidigt vara världens finaste människor. Min son klarade sig. För det är jag evigt tacksam.

Jag har alltid vurmat för en generell välfärd. Jag tror på idén, och jag vet att jag tjänat på det kollektiva åtagandet. Min personliga kris var dock ett uppvaknande. Det var punkten då det verkligen gick upp för mig hur MYCKET jag tror på såväl idén om välfärd som på välfärd i praktiken. Varför? Därför att i den stunden min nyfödde son, min flickvän och jag – tre individer i en stor samhällskropp – behövde det som mest, fick vi den hjälp vi behövde. I ett annat samhälle hade vi kanske inte fått det.

Kommer minnet av pandemin att blekna snabbt?

Oavsett om en kris drabbar en enskild, ett fåtal eller ett helt samhälle behöver vi allt som oftast hjälp av varandra för att ta oss igenom krisen. I vilken grad vi lyckas ta hand om varandra nu, tror jag, kommer avgöra hur välbehållna vi tar oss ut på andra sidan. När vi ser tillbaka på Corona-pandemin om några år kommer vi säkert identifiera flera saker som kunde ha gjorts bättre. Samtidigt är jag tämligen säker på att ytterst få kommer att klaga på att vi satsade för mycket på det gemensamma. Få kommer att kritisera regeringen för att ha tagit till för starka åtgärder eller för att ha ”saltat” vårändringsbudgeten. Tvärtom. Frågan är bara om vi orkar minnas, när Corona-pandemin är utvärderad, ekonomin har återhämtat sig och det är full fart i Kungsträdgården igen?

I det här fallet fungerar inte på och av knappen!

På senare år har vi - jag säger vi eftersom det är vi alla tillsammans som tar ut riktningen för det här landet - varit väldigt pigga på att montera ned det gemensamma. Samtidigt har vi varje gång en kris dykt upp ropat på samhällets insatser. Staten ska: utfärda lånegarantier till banker och företag, satsa mer pengar på välfärd, skapa nya jobb, hämta hem svenskar från utlandet. På mikronivå förlitar vi oss också på det gemensamma. Just nu fullkomligen bombarderas A-kassornas ärendehanteringssystem och arbetstagare vallfärdar till facket – för att om möjligt teckna sig en inkomstförsäkring.

Jag förstår att människor sätter sitt hopp till det gemensamma när tiderna är svåra. Individens trygghet är som sagt tätt sammankopplad med kollektivet. Däremot är det hög tid att vi problematiserar det faktum att det gemensamma förväntas finnas där när det behövs, men monteras ned när behovet är mindre. Det är en ekvation som inte går ihop. I min värld kan man inte slå på eller av välfärden när vi tycker att det passar.

Jag tror på en stark välfärd och på ett samhälle där vi tar hand om varandra, i dåliga tider och i goda tider. Vad tror du på?