Våren 2020 tillsatte regeringen en utredning med syfte att säkerställa att sjuk- och aktivitetsersättningen ger trygghet för individen vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga.

DHR anser att en högprioriterad uppgift måste vara att förhindra att människor faller mellan stolarna i Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens utredningar för sjukersättning respektive arbetsmarknadsstöd.

-        Många av våra medlemmar har berättat om att de enligt Försäkringskassan anses ha en arbetsförmåga, medan de enligt Arbetsförmedlingen står så långt från arbetsmarknaden att några adekvata stödinsatser inte sätts in. Här hamnar individen i en rävsax som kan leda till såväl fattigdom som utanförskap och ohälsa, säger Åsa Strahlemo, förbundsordförande.

Samstämmiga bedömningar

DHR menar att enhetliga riktlinjer till myndigheterna i form av gemensamma kriterier för bedömning av arbetsförmåga, skulle ge mer samstämmiga och rättssäkra bedömningar. Behovet av eventuell omskolning bör också utredas när Försäkringskassan tar ställning till arbetsförmågan, eftersom vissa grupper av människor alltför lättvindigt flyttas i systemet från sjukpenning till sjukersättning. I de gemensamma riktlinjerna bör det finnas ett specifikt avsnitt om omskolning, där myndigheterna måste samverka. Omskolning kan exempelvis komma i fråga då en person skadat sig mitt i livet och måste byta bransch som alternativ till livslång heltidssjukersättning.

 Fler nivåer

En annan viktig fråga är nivåerna i sjukersättningen. I dag kan en person som skulle kunna förvärvsarbeta 60 procent antingen arbeta enbart 50 procent och få 50 procent sjukersättning, eller arbeta sina 60 procent och få sjukersättning på 25 procent.

-        I båda fallen gör personen en ekonomisk förlust jämfört med om sjukersättningssystemet vore mer flexibelt. Dagens fyra nivåer av sjukersättning bör utökas till nio; alltså 20, 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90 och 100 procent. Då skulle människor kunna jobba fullt ut efter sin förmåga och inte styras av ett stelbent ersättningssystem, säger Åsa Strahlemo.

Ideellt arbete en väg till jobb

Det finns människor som inte har någon arbetsförmåga alls och som är hänvisade till sjukersättning på garantinivå. Denna grupp är extra utsatt och lever i Sverige på en ekonomisk standard som ligger långt under EU:s riktmärke. En åtgärd som garanterat skulle minska fattigdomen i Sverige är om sjukersättningen på garantinivå, som beräknas genom prisbasbeloppen, skulle höjas årligen i enlighet med kollektivavtalen.

-        Slutligen har vi resonemanget att fritidsaktiviteter, som exempelvis ideellt arbete, skulle påvisa eventuell arbetsförmåga och därmed diskvalificera en person för sjukersättning. Det är vanskligt på flera sätt, säger Åsa Strahlemo.

Hon förklarar att som anställd eller egenföretagare arbetar individen efter arbetsgivarens och arbetslivets givna ramar, medan exempelvis mindre ideella uppdrag kan skötas på det sätt individen klarar av, när och om den orkar;

-        Att efter egna förutsättningar kunna bidra och att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov. Genom ideellt arbete har en person dessutom möjlighet att prova sin fysiska förmåga i en säker miljö, utan krav och ramverk – något som kan möjliggöra yrkesarbete i ett senare led.

DHR menar att Försäkringskassan bör inta en mer generös inställning till ideellt arbete, i dialog med den som har sjukersättning.

-        Att inaktivitet i vardagen leder till ensamhet och psykisk ohälsa vet vi ju redan, och detta kostar stora pengar för samhället varje år, säger Åsa Strahlemo.

För mer information och kommentarer, var god kontakta: Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet, telefon 070 – 50 88 029, asa.strahlemo@dhr.se

DHR:s remissvar finns här: https://dhr.se/remissvar