Mikael Mogren: ​Påkristning pågår

Den andra frågan gällde det man kallade ”avkristningen”. Jag menar att den frågan är fel ställd. Det vi idag upplever i Sverige är snarare en ”påkristning”, livsåskådningsfrågorna tar åter plats i samhällets mitt. Fler och fler kyrkor fylls med gudstjänstfirare och kyrkan tar plats i det offentliga samtalet. Detta till stor del tack vare en ökad invandring. Vårt land får ny religiös energi. Den kristna tron har blivit tydligare.

Kyrkan var en gång det gemensamma projektet i det gamla Sverige där det varken fanns kommuner eller landsting: Vård, skola, omsorg sköttes av kyrksocknen. Så ser det fortfarande ut i stora delar av världen. Det är självklart att kristen tro får följder för hela livet och att det ofta också påverkar hela samhället.

Det offentliga Sverige valde en annan väg. Religionen förpassades till en privat sfär, eller möjligen till frågor om livet bortom döden – inte hitom. Något som idag skapar spänningar i ett Sverige där religionen, inte minst med ökad invandring, åter börjar ta plats. När flyktingar med stark religiös identitet kommer till Sverige har det offentliga Sverige svårt att hantera just religiositeten. Som präst har jag många gånger mött flyktingar och invandrare som, oavsett religion, sökt sig till Svenska kyrkan med orden att " det svåraste i mötet med det svenska samhället är att ni inte kan möta och förstå religiositet".

Här spelar kyrkor och församlingar en viktig roll för en positiv integration. Här byggs det nya Sverige. Vi kan det religiösa språket och lokalt fungerar kyrkor och samfund som kulturtolkar när religiositet ska möta sekularisering. Det är spännande att få uppleva hur religioner åter tar en konstruktiv plats i lokalsamhället.

Jag rör mig ofta på landsbygden i Dalarna och Västmanland, de två landskap som utgör Västerås stift. Där upplever jag byar och tätorter som förut levde med sjunkande siffror och utflyttning. Nu finns ofta flyktingboenden i byn och folk på orten har blivit engagerade på ett nytt sätt. Gamla och nya folkrörelser tar integrationsansvar. Jag hör berättelser om pånyttfödda gudstjänster och om glada fester där människor från olika håll i världen kommer samman. I många lokala församlingar läses, som på den första pingstdagen, texterna på olika språk. Även gudstjänstagendorna har blivit flerspråkiga.

En gammal dam berättade för mig att det har blivit roligt att bo i hennes by. Hon förstod inte andra språk än svenska, ”men ändå hör vi ihop”, sa hon. Pingstens berättelser om enhet i mångfalden håller verkligen på att bli aktuella på ett nytt sätt. Det är arbetsamt och det kan bli rejäla friktioner när människor från olika håll i världen ska existera tillsammans. En del svenskar tycker det var bättre förr. Samtidigt är det något otroligt kraftfullt med det budskap pingsten förmedlar. Vännerna runt Jesus kom loss och de vågade skapa liv med helt nya inriktningar. Samma sak gäller för oss idag. Vi behöver enheten i mångfalden och kraften i det lokala mötet.

En gång stod kyrkan mitt i byn. Den tiden är borta och kommer inte tillbaka. Men kyrkan finns på plats vid stadens torg. Nu sida vid sida med moskén, synagogan och templet. Det är först när religionen åter tar sin plats, när vi kan mötas också där, som vi på allvar kan få en fungerande integration. Samhällen som officiellt avskaffat religion har aldrig fungerat. När religiös extremism fått frodas utan mötesplatser växer konflikterna. Det visar historien. Men det finns en tredje väg, det religiösa samtalets. Med spänning ser jag ett mer öppet och mångreligiöst Sverige växa fram. Ett Sverige där också en påkristning pågår.

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift