Med jämna mellanrum vill jag bo i Finland

Det finns en rationell pragmatism i hur man i Finland hanterar vissa frågor, något som vi svenskar saknat under många år. Jag tänkte här belysa detta med två exempel på hur Finland hanterar områden, som även finns i Sverige på ett, i mitt tycke, bättre sätt.

Livsmedelskontrollen

För många som jobbar inom dagligvaruhandeln är den ojämna och okoordinerade svenska livsmedelskontrollen väl känd. Tvåhundranittio kommuner som alla har olika resurser, inställning och förutsättningar ska genomföra kontroll av de butiker som finns i kommunen. Butiker som ofta arbetar i ett kedjesammanhang men som får olika bedömningar, även fast de gör likadant som butiken i grannkommunen. I Finland insåg man att detta var ett problem och har numer krav på att om en kommun inte kan anställa ett visst minimiantal inspektörer får man gå samman med grannkommunerna, till man når upp till det antal som behövs för att säkerställa kompetens och resurser. I Sverige har vi kraftfullt utrett frågan i omgångar sedan 1988.

Brott i butik

Det finska rättsväsendet är effektivare än det svenska i arbetet mot att förhindra brott i butik. Så effektivt att stöldligor från Finlands östra grannland väljer att köra bil genom hela norra Finland för att sedan begå sin brott i Sveriges nordligaste kommuner, innan de åker hem igen. När en person begår ringa stöld, det som tidigare hette snatteri, i Finland och blir kvarhållen i butik kommer polisen. Den som gripits kan då välja mellan att betala böter och få saken ur världen, eller att låta fallet gå till allmänt åtal. Om det allmänna åtalet leder till fällande dom är straffet böter. Om den som blir fälld inte betalar böterna omvandlas det till fängelse. I Sverige är sannolikheten låg att polisen kommer, än lägre att ringa stöld leder till åtal och om personen blir fälld och inte betalar sina böter händer. Just det, ingenting.

Pär Bygdeson, vd Livsmedelshandlarna