Ljusbäraren fyller 50 år och förra året tändes över 100 000 ljus i Linköpings kyrkor.

När Kyrkornas världsråd skulle samlas i Uppsala 1968 var Martin Lönnebo kaplan i domkyrkan. Martin Luther King skulle komma dit och tala, men så blev han skjuten. Martin tänkte att vi måste göra något för att sända ut ett budskap om folk och försoning. Och samtidigt föra in en ny sed som skulle kunna vara en hjälp i bönen. Han tänkte ett träd med ett kors i, vars armar gick ut i de fyra väderstrecken för att samla världens folk i försoning. – Vi samlade in de pengar som krävdes, berättar Martin och vi anlitade konstnären Olof Hellström som gjorde ritningen till det vi kallade ”Folkförsoningens träd”.

Invigningsgudstjänsten till Kyrkornas världsråd sändes över hela Europa och där invigdes ljusbäraren. Patriarker, präster och pastorer tände ljus med böner sida vid sida. Det gjorde att spridningen av ljusbärare fick bra effekt. Tio år senare fanns de i kyrkor över hela landet och spreds även vidare till de nordiska länderna och ner över Europa. Det fördes snart in som ett moment i gudstjänsten och även införandet av dopljus kom som en följd av detta.

– När människor som kommer från länder där man har en tradition att tända ljus så känner de sig hemma, tänker Martin. Ljusbäraren är liksom Frälsarkransen en hjälp till bön. Människor som inte har några ord kan tända ett ljus och påminna den Osynlige om att de finns. – Jag har sett hur värdefullt det är i samband med olyckor att få tända ljus. Och det fungera över alla åldersgränser. Barn har samma förutsättningar att tända ljus som äldre. Bön är hjärtats samtal med Gud och vi måste hela tiden finna vägar för att den tröskeln inte ska vara för hög för någon.

När Martin blev biskop i Linköping fick han möjligheten att önska något och det blev ljusbäraren ”Paradisets träd” med Livets flod flödande på båda sidor. Trädet är skapat av konstnären Carl-Gustav Jansson. Förra året tändes över 100 000 ljus i Linköpings kyrkor. – Det är stort att få vara med och plantera ett träd som kan var till glädje för många, avslutar Martin.