Tekniska verken i debattartikel i Alltinget - Sverige måste bli bättre på sopsortering

Den cirkulära utmaningen är svår, men går att lösa. Det kräver fokuserat arbete från alla aktörer i värdekedjan samt relevanta styrmedel och regelverk från politiken, skriver Charlotta Sund, Tekniska verken, Lars Lindén, Ragn-Sells, och Mattias Lindahl, Linköpings universitet.

De senaste åren har avfallsfrågorna kommit allt högre upp på den miljöpolitiska agendan. Det märks inte minst när det gäller plastens miljö- och klimatpåverkan som nu uppmärksammas såväl nationellt som internationellt.

Ansvaret för avfallshantering är spritt mellan olika aktörer. Producenterna ansvarar för att samla in och materialåtervinna förpackningar, kommunerna samlar in matavfall som i bästa fall blir till biogas och restavfallet energiåtervinns till el och fjärrvärme i kraftvärmeverken. För att återvunnet material ska bibehålla så högt värde som möjligt, måste det separeras och sorteras på ett effektivt sätt. Blandar man de olika avfallsmaterialen allt för mycket försämras kvaliteten och därmed värdet. En huvudutmaning är att systemet klassar materialet som avfall och inte som en resurs.

Hur bra är vi?

Internationella jämförelser visar att Sverige är bra på sopsortering, men frågan är hur bra vi egentligen är? Plockanalyser av hushållsavfall som går till energiåtervinning, visar att den genomsnittliga soppåsen innehåller 40 procent förpackningar som borde ha sorterats ut för materialåtervinning. Enorma mängder värdefullt material energiåtervinns alltså i förtid när det fortfarande skulle kunna användas till nya produkter. Detta ökar dessutom behovet av jungfruligt material som ofta tillverkas av ändliga råvaror. Material Economics rapport ”Ett värdebeständigt svenskt materialsystem” uppskattade de ekonomiska värdeförlusterna som uppstår i dagens materialhantering till minst 42 miljarder per år.

Man bör dock komma ihåg att det finns material som inte bör återvinnas, exempelvis som innehåller förbjudna substanser. Genom förbränning av materialet koncentreras vissa grundämnen och kritiska resurser kan sedan lagras eller direktåterföras.

Tänk återvinning från start

Hur kan vi minska värdeförlusterna i dagens materialhantering? Hushållens källsorteringsansvar har länge varit en viktig princip i svensk avfallspolitik och bör så fortsätta vara. Hushållens sorteringsvilja kan sannolikt förbättras genom utbildning och information, ökad tillgänglighet samt ny smart teknik. I Linköping görs exempelvis försök med individuell volymbaserad avfallstaxa för lägenhetsinnehavare med hjälp av digitala ID-taggar. De senaste årens avfallsreformer, som ökad fastighetsnära insamling och obligatorisk insamling av matavfall, har stor potential. Det som dock kan ge störst vinst är om producenterna tänker in återvinning redan i tillverkningsskedet.

Vi behöver identifiera nya modeller för samarbete i hela värdekedjan där alla aktörer har samma övergripande mål: Att minska mängden återvinningsbart material i restavfallet och att öka värdet på det material som samlas in. Om fastighetsbolag, aktörer inom återvinning och avfall, energibolag, kommuner och innovatörer samarbetar runt nya tekniska lösningar, nya affärsmodeller och samordnad kommunikation, skulle vi ha betydligt större möjligheter att nå EU:s mål för ökade återvinningsgrader.

Krävs ökad efterfrågan

Efterfrågan på återvunnet material måste öka för att möjliggöra satsningar på utökad materialsortering. Trots några lovvärda pilotprojekt inom exempelvis klädindustrin används ofta utsorterat avfall till enkla engångsartiklar med lågt ekonomiskt värde. Förutom styrmedel, bör LOU också användas som ett verktyg för att skapa efterfrågan på produkter av återvunnet material. Därtill behövs innovationsstöd som gör det tekniskt möjligt att använda återvunnet material i fler applikationer.

Utvinning av återvunna material måste ske i stor skala för att kunna konkurrera med jungfruligt dito. Ökad efterfrågan på återvunnet material och höjda insamlingsnivåer räcker sannolikt inte för att nå tillräckligt stora volymer. Därför tror vi att någon form av eftersortering är nödvändig där varken kommuner eller landsgränser får bli osynliga hinder.

Utmaningen går att lösa

Den cirkulära utmaningen är svår, men går att lösa genom fokuserat arbete från alla aktörer i värdekedjan, i kombination med relevanta styrmedel och regelverk från politiken. Vi ser gärna att denna fråga hamnar högt upp på den miljö-och klimatpolitiska dagordningen under de närmaste åren.

Här finns länk till debattartikeln i Alltingen