Gulaza - ett soundtrack till kvinnornas berättelser

– Sångerna uttryckte hela deras värld, deras smärta, längtan och instängda begär. Sångerna var den enda plats där de fullt ut kunde uttrycka sig. Och de fördes vidare från mor till dotter, i generation efter generation, säger Igal Gulaza.

Kvinnornas berättelser

Igal Gulaza är sångare och frontfigur i det band som bär hans namn, Gulaza. Sångerna han pratar om, och som han och bandet bygger sin repertoar på, är de jemenitiska judarnas musik. Eller för att vara mer exakt: de jemenitiska judiska kvinnornas musik, för det fanns en mycket strikt gräns mellan männens och kvinnornas musik, och mellan deras världar.

– De heliga språken, arameiska och hebreiska, ansågs vara bara för männen. Därför är kvinnornas poesi och sånger på arabiska, det var också det språk som användes till vardags, säger Igal Gulaza.

Sångerna sjöngs i samband med vardagsgöromål, på morgonen när kvinnorna malde mjöl, när de lagade mat eller flätade korgar.

– Kvinnorna sjöng med varandra och till varandra, och använde det som fanns till hands, som krukor och kokkärl, som slagverk.

Texterna kunde vara väldigt krassa. Igal berättar om den sång som i översättning kallas “Bedragaren” och där sångaren sjunger om sin man som hon inte vill röra och som hon ber Gud att ta ifrån henne.

För att se det här innehållet från www.youtube.com måste du ge ditt medgivande sidans topp.

Ofra Haza banade vägen 

Situationen för de jemenitiska judarna i Israel var komplicerad och delvis motsägelsefull. Som grupp blev de framträdande inom musikvärlden och deras musik uppmärksammades stort bland annat när Ofra Haza 1984 gav ut en skiva med judiska sånger från Jemen. Hon sjöng religiösa stycken som traditionellt sett bara hade kunnat sjungas av män, så det Gulaza gör är på sätt och vis en spegelbild, med kvinnosånger sjungna av en man.

Men den stora skillnaden är att kvinnosångerna på arabiska inte alls har fått samma uppmärksamhet och inte införlivats som en naturlig del av den israeliska kulturen. Även Igals eget förhållande till traditionen var komplicerat.

– Den jemenitiska traditionen är väldigt intensiv. För judarna där handlade det om överlevnad, det höll dem samman som grupp. Min far och hans familj höll också hårt på traditionen och gav mig en traditionell utbildning. I viss mån var den för rigid och jag revolterade också i ungdomen.

Vårda arvet men bryta med tradition

När Gulaza uppträder är det inte bara med traditionellt slagverk utan Igals sång ackompanjeras också av det västafrikansk instrumentet n’goni och av cello.

– En av de första idéerna med Gulaza var att undersöka de historiska och musikaliska kopplingarna mellan Jemen och Afrika. Men jag har min bakgrund inom teatern och jag har kanske också ett lite annorlunda sätt att se på musik än andra musiker. Jag försöker framför allt bygga ett soundtrack till de här kvinnornas berättelser.

Under arbetet med sångerna har han också haft mycket tid att fundera på traditionen, på dess funktion och hur han själv förhåller sig till den, och han har kommit fram till ett mer nyanserat förhållningssätt både än barndomens religiösa fostran och ungdomens revolt.

– Idag ser jag lite annorlunda på traditionerna. Det finns tradition och det finns arv. Det jemenitiska arvet är en skatt som tillhör hela världen, det är ett träd med en djup rot, massor av hemligheter och magnifika grenar. Traditionen tänker jag på som ett skal. Den har funnits där för att bevara arvet. Som en individuell artist så vårdar jag arvet, men jag vill bryta med traditionen.

Text: Lars Lovén
Läs hela texten här: https://www.ukk.se/gulaza/

Gulaza
Söndag 9 februari, 18:30, Uppsala Konsert & Kongress, Restaurangen 

På scenen: Igal Gulaza, sång & slagverk, Leat Sabbah, cello, Yair Hashar, gitarr, David Dagmi, percussion & jumbush

Producent UKK: Sara Högsten