Ett liv i väte

Du och jag andas ju syre. Den i särklass viktigaste beståndsdelen för att ett liv som vi känner det ska kunna finnas. Jorden genomgick en period för ungefär 2,4 miljarder år sedan då cyanobakterier fyllde atmosfären med syre. Bakterierna andas inte syre själva, det är till och med giftigt för dem, men som tur är för oss skapar de syre som en restprodukt när de genomgår fotosyntes. Från att ha varit en ung varm planet där väte och helium dominerade atmosfären blev jorden sakta men säkert mer inbjudande plats och nu, 2,4 miljarder år senare, kan du och jag ta en flåsande joggingtur under en blå himmel (syret bidrar också till den blå färgen).

I en ny studie, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Astronomy, presenterar amerikanska forskare resultat som pekar på att vi kanske ändå inte ska vara så snabba på att döma ut planeter som saknar syre när vi söker efter utomjordiskt liv. För som alla vår favoritkaosteoretiker Dr. Ian Malcolm en gång uttryckte det: ”Life, uh, finds a way”.

Forskarna har bland annat studerat E. coli bakterier och funnit att bakterien kan överleva och föröka sig i en atmosfär som bara består av väte. De lyckades också se detta hos olika jästsvampar. Fyndet bevisar att liv kan finnas på platser där väte dominerar atmosfären snarare än syre, men det ger än så länge inte något hopp om ett liv i överflöd. I bästa fall kan en vätefylld atmosfär betyda att det finns en tidig form av liv, som i jordens unga år, där kemiska processer för att skapa syre fortfarande återstår.

En viktig upptäckt forskarna gjorde var att E. coli bakterien släpper ut en stor variation av gaser när den ”andas” väte. Dessa gaser skulle kunna användas som biomarkörer i jakten på ett liv på andra planeter. Det kommande jätteteleskopet James Webb ska bland annat studera exoplaneters atmosfärssammansättning.

För att en planet ska kunna ha en väteatmosfär krävs det att den är större än jorden, att den har en större massa. Detta på grund av att väte är så lätt och flyktigt och det krävs mer gravitation för att hålla det kvar. En typ av stenplanet som uppfyller dessa kriterier är så kallade superjordar, med en massa som är dubbelt så stor eller upp till tio gånger så stor som jordens. Dessa typer av planeter är mycket vanligare än vår lilla hemplanet. Carina Persson, forskare på Chalmers med exoplaneter som specialitet, säger att ”det verkar som att varje solliknande stjärna har åtminstone en superjord”.

Denna nya upptäckt förbättrar alltså oddsen avsevärt för att hitta utomjordiskt liv, det kanske bara ser lite annorlunda ut än vad vi tänkt oss.