Kvinnor begär mindre pengar än män för cancerforskning

Jämställdhet är ett problem i hela vetenskapssamhället och Cancerfondens statistik visar inte på något undantag. Av de projekt som beviljades medel från Cancerfonden under 2022 leds 42 procent av en kvinna och 58 procent av en man.

— Att få fler kvinnor att börja forska, och att fortsätta forska, är viktigt för hela forskarsamhället. Fler perspektiv och kunskaper bidrar till fler viktiga framsteg för att kunna besegra cancer, säger Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare på Cancerfonden.

Generellt ansöker färre kvinnor än män om forskningsanslag från Cancerfonden vilket också reflekteras i vilka som får anslag. Just nu finansierar Cancerfonden 610 forskningsprojekt för 1 879 650 000 kr. ​Av de beviljade medlen går 1 194 000 000 kr till män och 685 650 000 kr till kvinnor. Beviljandegraden, som beskriver hur stor andel av ansökningarna inom respektive grupp som beviljas, är 53 procent för män och 47 procent för kvinnor.

— Vi kan även se att det är betydligt fler män än kvinnor som har ett så kallat fortsättningsanslag, det vill säga att de har haft stöd under en längre tid från oss och söker fortsatt stöd för att kunna bedriva sin forskning vidare, säger Ulrika Årehed Kågström.

När kvinnor ansöker om medel ansöker de även om generellt lägre belopp än männen. År 2022 låg kvinnornas sökta belopp 700 000 kronor under männens i snitt.

— Det är stora skillnader som påverkar kvinnors förutsättningar för sin forskning. Ju lägre anslag desto mindre forskargrupper har man råd att sätta samman och desto mindre material kan man köpa in. Med det i åtanke kan man tänka sig att forskningen till exempel kan ta längre tid än vad som hade varit nödvändigt om man haft mer resurser, säger Ulrika Årehed Kågström.

Cancerfonden vill se att skillnaderna mellan män och kvinnor blir mindre. Sen tidigare har man tillsatt oberoende observatörer som analyserat om ansökningar från män och kvinnor bedöms och diskuteras olika i bedömningsprocesserna.

— Svaret från observatörerna var att några sådana skillnader inte kunde observeras. Vilket förstås är bra, men det betyder också att vi måste fortsätta jobba för att hitta och påverka de faktorer som gör att skillnaderna ser ut såhär. Det vi gjort hittills räcker förstås inte, vi är bara i början på det här arbetet, säger Ulrika Årehed Kågström.