För att Sverige ska klara det långsiktiga klimatmålet om noll nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären senast år 2045 så behöver elförsörjningen byggas ut. På senare år har man inom energipolitiken debatterat vilka energislag som bör ingå i den utbyggnaden.

– Utbyggnaden av elförsörjningen kommer att innebära ett stort behov av de metaller och material som krävs för konstruktion och installation av fossil­fria energislag som vind-, sol- och kärnkraft oavsett vilka vägval som görs i energipolitiken, säger Roger Hamberg, statsgeolog på SGU.

Framför allt kärnkraftens utveckling har orsakat debatt. I en ny rapport presenterar SGU vad tre olika scenarier för kärnkraften kommer att få för effekter på metall- och materialbehovet samt markanspråket inom svensk elförsörjning fram till 2050.

– Även markanspråket kommer att öka fram till 2040. Det hänger ihop med utbyggnaden av vindkraft som kräver stora mängder metaller och material, samt upptar stora markarealer. Vindkraft betraktas i dagsläget som det mest lönsamma energislaget, säger Roger Hamberg.

Under perioden 2040–2050 kan kärnkraften komma att utvecklas, bibehållas eller avvecklas, beroende på de energi- och miljöpolitiska vägvalen. Om kärnkraften avvecklas ökar mark­anspråket samt behovet av metaller och material, förutom behovet av kärnbränsle som minskar. Det motsatta gäller om kärnkraften utvecklas, det vill säga att markanspråket samt behovet av metaller och material minskar, men behovet av kärnbränsle ökar. Även om kärnkraften bibehålls så ökar behoven fortfarande något, i och med en högre förutspådd elanvändning.

Rapporten visar även hur stor andel av detta behov av metaller och material­ som kan täckas av svensk produktion. Det vill säga hur stor självförsörjnings­graden är.

– Den svenska självförsörjningsgraden av metaller och material är att betrakta som låg oavsett vilka politiska vägval som görs. Det gäller även koppar, zink, stål och cement som redan produceras i Sverige, säger Roger Hamberg.

Andra metaller som också är nödvändiga för energiförsörjningen – som exempelvis sällsynta jordartsmetaller, uran, mangan och molybden – har Sverige ingen produktion av i dagsläget. Det finns dock tillgångar av dessa metaller som väsentligt skulle kunna öka självförsörjningsgraden i Sverige.