COP26: Krisen är redan här och Sverige måste öka takten

— Inom några dagar samlas Sverige och andra länder i det som har kallats vår tids ödesmöte, COP26. Rika länder som Sverige har ett enormt ansvar både för att de är de största koldioxidbovarna historiskt och i dag, och för att det är vi i den rika världen som har resurser att driva på den rättvisa omställningen, säger Johanna Westeson, sakkunnig i klimat och mänskliga rättigheter på Amnesty Sverige.

Den globala uppvärmningen eldar på humanitära kriser i det globala syd. Enligt FN riskerar Madagaskar att bli det första landet någonsin som drabbas av hungersnöd på grund av den globala uppvärmningen, vilket även Amnesty konstaterar i sin senaste rapport.

På fredag träffar Amnesty miljö- och klimatminister Per Bolund för att lämna över drygt 12 000 underskrifter med krav på att regeringen ska ta sitt ansvar och agera för att förhindra att den globala uppvärmningen leder till fler humanitära katastrofer.

Amnesty välkomnar att regeringen vill fördubbla Sveriges klimatbistånd, till stöd för befolkningen i det globala syd som befinner sig på klimatkrisens frontlinje. Samtidigt måste Sverige skärpa sitt arbete på hemmaplan. Det görs inte tillräckligt för att dagens miljömål ska kunna nås, och även om det gjordes skulle dessa mål inte räcka för att Sverige skulle leva upp till Parisavtalet och sina internationella människorättsåtaganden.

För att leva upp till Parisavtalets krav och nå “riktigt noll”, alltså att Sverige tar ansvar för alla koldioxidutsläpp som vi faktiskt orsakar, skulle utsläppen behöva minska med mellan 12 och 15 procent varje år. Minskningen i dag ligger på runt 1 procent. Sveriges klimatmål innefattar enbart minskningar av de så kallade territoriella utsläppen, alltså de faktiska utsläpp som görs i Sverige, men inte exempelvis konsumtionsutsläpp, transporter utomlands och exportutsläpp. Inte heller utsläpp från biobränslen räknas in.

— Rättviseprincipen i Parisavtalet innebär att till exempel konsumtionsutsläpp bör räknas på det land där varorna konsumeras, som hos oss, och inte där de produceras, vilket ofta är i den fattigare delen av världen. Det är helt orimligt, och går emot centrala människorättsprinciper, att fattiga människor i till exempel Bangladesh och Vietnam betalar för vår konsumtion i nord. Här måste Sveriges regering tänka om och visa internationellt ledarskap, säger Johanna Westeson.

I samband med FN:s klimattoppmöte i Glasgow, COP26, uppmanar Amnesty International världens ledare att vidta drastiska åtgärder för att tillsammans minska koldioxidutsläppen med minst 45 procent fram till 2030 jämfört med 2010, för att sedan nå nollutsläpp till år 2050. Samtidigt har vissa större krav på sig än andra. Rika länder måste väsentligt öka sitt klimatstöd till utvecklingsländer, vilket måste inkludera kompensation till drabbade samhällen.

— Krisen är här, det går inte att vänta längre. Rätten till liv, hälsa, mat, rent dricksvatten och tak över huvudet hotas i stora delar av världen som en direkt följd av den globala uppvärmningen. Och människor som redan är marginaliserade och diskriminerade drabbas värst, samtidigt som nästan 80 procent av utsläppen kommer från de 20 rikaste länderna. De humanitära kriser vi nu ser är en plågsam påminnelse om vad COP26 egentligen handlar om, och vilka rättigheter som står på spel. Vi uppmanar Sverige att att ha utsatta grupper och länder i åtanke under förhandlingarna i Glasgow och göra åtaganden därefter. Mänskliga rättigheter måste vara i frontlinjen vid klimatomställningen, säger Johanna Westeson.


Amnestys krav på världens länder inför FN:s klimatkonferens COP26:

• Beakta de effekter klimatförändringar har på mänskliga rättigheter och anta ambitiösa utsläppsmål för att hålla ner den globala temperaturökningen under 1,5 ° C.
• Åta sig en skyndsam utfasning av fossila bränslen snarare än att förlita sig på åtgärder för klimatkompensation.
• Inrätta en global mekanism för att ge stöd till de människor vars rättigheter har påverkats negativt, som befolkningen i södra Madagaskar. Rikare stater ska stå för finansiering genom nya och ytterligare medel som mottagarländerna inte ska återbetala.
• Människor som drabbas av klimatförändringar ska garanteras rätt till information och deltagande i klimatrelaterat beslutsfattande.