Shiso Kanakuri - japanen som INTE försvann

Maratonloppet på eftermiddagen den 14 juli blev en hård prövning för alla löpare. Temperaturen på eftermiddagen var över 30 grader. Många av deltagarna virade linnedukar runt huvudet eller sprang i ljusa hattar, men det hjälpte föga. Det var plågsamt, och dammet från grusvägarna sved dessutom i löparnas lungor. Start och mål skedde inne på Stockholms nybyggda Stadion, varifrån löparna sprang ungefär två mil norrut, via Stocksund, och vände i höjd med Sollentuna kyrka för att sedan återvända samma väg. Hälften av deltagarna tvingades att bryta loppet (endast 34 löpare av 68 lyckades ta sig i mål) p g a hettan. Spelens stora tragedi inträffade när den portugisiske löparen, Francisco Lázaro, kollapsade och senare avled till följd av värmeslag.

Kanakuri passerade vändpunkten, men efter 30 km, i höjd med Tureberg, slog utmattningen till. I Tureberg blev han erbjuden att stärka sig med saft och bullar i en villaträdgård som tillhörde familjen Petré. Han valde att bryta loppet och tog sig framåt kvällen, tillsammans med sina landsmän ur den japanska delegation, tillbaka med tåg till Stockholm.

I den samtida nyhetsrapporteringen påtalas inte något mystiskt försvinnande överhuvudtaget. Tvärtom skrev Dagens Nyheter dagen därpå om att Kanakuri brutit i höjd med Tureberg och tidningen var också med på tågstationen då Kanakuri och hans följe steg på tåget till Stockholm: “Det sista Dagens Nyheter såg av Nippons söner var hur en af dem omedelbart före tågets afgång chevalreskt presentade sin sista miniatyrflagga till en ung Turebergsdam, som kvitterade artigheten med att intensivt afvifta österlänningarna. Något försvinnande nämns inte heller i den officiella rapport som de svenska arrangörerna överlämnade till den Internationella Olympiska kommittén.

Några dagar efter loppet besökte Kanakuri åter familjen Petré för att återlämna en kavaj, som han fått låna, och överlämna en japansk ask som gåva. Familjen Petré bjöd på middag och man hade en trevlig kväll tillsammans. Efter de Olympiska spelens slut fortsatte Kanakuri med den japanska delegationen till Tyskland för att besöka idrottsanläggningar och köpa träningsutrustning innan de återvände till Japan

Kanakuri ställde upp i ytterligare två Olympiska maratonlopp, 1920 i Amsterdam, där han blev 16:e man, och i Paris 1924, där han tvingades bryta. Samma år sprang han ett maraton i Tokyo på tiden 2.36.10 vilket placerade honom som etta i världsstatistiken detta år.

Men även om Kanakuri hade en lång och framgångsrik elitkarriär så är det inte de egna meriterna som gör honom till en av de stora i idrottens historia. Han verkade under hela sitt liv för att stimulera intresset i för långdistanslöpning i Japan, där han blivit känd som den ”Japanska maratonlöpningens fader”. Han kom också att ägna en stor del av sitt liv åt att arbeta för flickor och kvinnors möjlighet att idrotta.

Myten om den försvunna japanska maratonlöparen uppstod i Sverige under 1950-talet, då författaren Björn Grandien publicerade novellsamlingen ”Japanen som försvann”. Även om boken inte tar upp

Kanakuri så dedikeras den till “Siso Kanakuri som försvann i Maratonloppet vid olympiaden i Stockholm 1912” Efter detta började skämtsamma och fantasifulla teorier om den försvunne japanens öde att florera. Den välkände sportjournalisten “Glokar Well” (Oscar Söderlund) gav historien ny skjuts när han återkommande avslutade sina krönikor med en efterlysning av den vilsegångne asiatiska löparen. Myten knöts 1962 ihop med verkligheten då Stockholms-Tidningen, där Söderlund arbetade, “löste gåtan” om den försvunne japanen genom att söka upp Kanakuri i hans hem i södra Japan. 1967 bjöd Sveriges olympiska kommitté in den då 77 årige forne elitlöparen till Sverige, där han inför TV-kamerorna symboliskt fick avsluta maratonloppet på Stockholms stadion med en totaltid på 54 år, 8 månader, 6 dagar, 32 minuter och 20,3 sekunder. En annan punkt på programmet var invigningen av Obs varuhuset i Rotebro. Han fick också åter kliva in i trädgården i Tureberg och ta ett glas saft med Bengt Petré, som var nio år när Kanakuri 55 år tidigare kollapsat i familjens trädgård. För familjen Petré hade Kanakuri aldrig varit försvunnen, de hade upprätthållit kontakten med vykort, brev och tidningsartiklar efter Kanakuris hemkomst till Japan.

Utställningen är producerad i samarbete med Sollentuna kommun.

Källor:
A Lennart Julin, Kanguri – japanen som inte försvann (länk)
Björn Lundberg, Japanen som INTE försvann (länk)

För mer information kontakta

Lars Paulsson
Projektledare
lars.paulsson@rfsisu.se
070-2358111

Daniel Wetterskog
Museichef
Daniel.wetterskog@rfsisu.se
08-6996009