Avhandling: vildsvin inpå knuten

Linda Ernholm är veterinär, epidemiolog och forskarstuderande på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA. Hon disputerar med en avhandling som förmedlar insikter om nya risker för Sveriges tamgrisar. Det handlar om att undersöka den möjliga kontaktytan mellan vildsvin och tamgris, samt om möjligheterna för introduktion av smitta till vildsvinspopulationen. Sedan en tid har en befäst smitta av en grisanpassad salmonellatyp, Salmonella Choleraesuis, där vildsvinen utgör en lokal risk för smittspridning förekommit i delar av landet.

– Den stora skillnaden mot förr är att vildsvinen är så många fler. Därmed finns de närmare de gårdar där tamgris föds upp. Att det förekommer nya allvarliga sjukdomar hos vildsvin är en ny situation för Sverige. I kamerastudier kunde jag se att vildsvinen bara undantagsvis närmar sig tamgrisar. Men i och med att de ändå närmar sig uppstår en smittrisk från ett nytt håll som kanske inte prioriterats i de biosäkerhetsåtgärder gårdarna har idag, säger Linda Ernholm, epidemiolog på SVA.

ASF och ny salmonella ändrar förutsättningarna

Risken för introduktion av afrikansk svinpest (ASF) till vildsvinspopulationen, och förekomst av den nya salmonellatypen, gör det högaktuellt att förstå eventuella kontaktytor mellan populationerna.

Salmonella Choleraesuis påträffades i rutinövervakningen 2020, 40 år efter senaste fyndet. Med anledning av fyndet hos gris initierades en nationell övervakning av salmonella i vildsvin. Innan detta kartlades i vilken utsträckning vildsvin uppehåller sig nära gårdar med tamgris. Nästan all grisuppfödning i kommersiellt syfte i Sverige sker inomhus, utan tillgång till utevistelse. 80 procent av de som svarade på enkäten hade observerat vildsvin, eller tecken på vildsvinsaktivitet, i närheten av sina gårdar vid åtminstone något tillfälle under de senaste tolv månaderna.

– Det är viktigt att komma ihåg att sjukdomsöverföring mellan vilda och tama djur kan gå åt båda håll. Vildsvinens närhet till grisgårdar är en risk för sjukdomsspridning varför övervakning och biosäkerhetsåtgärder behövs. Med bättre förståelse av lokala förhållanden kan spridningen av infektioner hindras, säger Linda Ernholm.

Alla är välkomna till disputationen

Disputationen äger rum den 20 september 2024, kl 13.15 i Sal L, Undervisningshuset, SLU Ultuna i Uppsala. Ingen anmälan.

Ordförande är professor Ivar Vågsholm, SLU och fakultetsopponent är professor Christian Gortazár, University of Castilla la Mancha, Spanien. Huvudhandledare är Susanna Sternberg-Lewerin, SLU och handledare är Karl Ståhl, Aleksija Neimanis och Stefan Widgren på SVA.

Populärvetenskaplig sammanfattning

Wild boar at the farm gate – Infectious disease epidemiology at the wildlife–livestock interface

Kontaktytan mellan vilda och tama djur har under det senaste decenniet fått en ökad uppmärksamhet. Ökande vildsvinsstammar, den globala spridningen av afrikansk svinpest (ASF) och upptäckten av att salmonellatypen Salmonella Choleraesuis förekommer regionalt i vildsvinsstammen har satt fokus på hur smittspridning mellan vildsvin och grisar kan undvikas. Att detta är ett prioriterat område underströks av att det under 2023 skedde en introduktion av ASF till vildsvin i Fagersta.

ASF är en virussjukdom som drabbar tamgrisar och europeiska vildsvin. Det ger en akut blödarfeber med mycket hög dödlighet, upp till 100%, hos de djur som drabbas. Sjukdomen smittar vid direkt kontakt, men en viktig del i smittspridningen är att ASF-virus kan förbli infektionsdugligt i vävnader och blod, tillexempel i kadaver, över lång tid.

S. Choleraesuis är en grisanpassad salmonellabakterie. Till skillnad från många andra salmonellatyper kan den orsaka svårare systemisk sjukdom med lunginflammation, sepsis och dödsfall hos vildsvin och grisar.

För båda dessa sjukdomar, även om de orsakas av helt olika smittämnen kan indirekta kontakter överföra smitta mellan den vilda och den tama populationen. Att beakta i sammanhanget är att denna smittspridning kan gå åt båda håll. Åtgärder som genomförs för att skydda grisar skall även ha i åtanke att vildsvin inte kan nås av smitta från grisarna heller.

För att undvika att smittoöverföring sker mellan vildsvin och tamgrisar sker behövs kunskap om hur de eventuella kontakter som skulle kunna leda till direkt eller indirekt kontakt mellan de vilda och tama populationerna ser ut.

Via en enkätundersökning till svenska grisproducenter undersöktes hur vanligt förekommande det är att vildsvin uppehåller sig i närheten av besättningar, om de upplevt skador orsakade av vildsvin i odlade grödor samt vilka strategier de använder för att minska risken för kontakter mellan vildsvin och grisar. Vidare efterfrågades jägarnas åsikter kring rapportering och bekämpning av ASF i en serie fokusgruppsintervjuer och med en enkät undersöktes åtlings- och resvanor avseende utlandsjakt. Denna studie genomfördes innan introduktionen av ASF. I samband med att S. Choleraesuis upptäcktes i en tamgrisbesättning inleddes en kartläggning av förekomsten av S. Choleraesuis hos vildsvin i landet. För det användes både material insamlat från vildsvin som upphittats döda och rapporterats till SVA och prover insamlade av jägare från vildsvin fällda vid jakt. Avslutningsvis genomfördes en studie med viltkameror uppsatta på grisgårdar för att undersöka om vildsvin inte bara uppehöll sig i närheten av grisgårdar, utan även besökte gårdsytor och vad som kunde motivera detta.

Nästan all grisuppfödning i kommersiellt syfte i Sverige sker inomhus, utan tillgång till utevistelse. Åttio procent av de som svarade på enkäten hade observerat vildsvin eller tecken på vildsvinsaktivitet i närheten av sina gårdar vid åtminstone något tillfälle under de senaste tolv månaderna. En tredjedel av dessa uppgav att det skedde nära nog var vecka. Två tredjedelar uppgav att de under det föregående året haft skador i gröda odlad för användning till gris. Det var vid undersökningstillfället mycket få gårdar som hade ett staket kring sin gård och de vanligaste åtgärderna för att hålla vildsvin på avstånd var jakt och utplacering av mindre fodermängder eller spannmålsrens.

Från fokusgruppsintervjuerna och enkäten med jägare framkom att de var välvilligt inställda till att bidra till övervakning och bekämpning, men att det måste vara möjligt att genomföra, till exempel genom tillgängliga rapporteringssystem och ersättningar vid större insatser, vilket bevisades vid utbrottet av ASF i Fagersta där jägarnas rapporter bidrog till den tidiga upptäckten och deras insatser till den snabba kontrollen. Åtling uppgavs via enkäten vara en förutsättning för effektiv jakt på vildsvin och den genomgående uppfattningen var att fodret som användes skulle vara lämpligt för djurslaget och gärna lokalproducerat eller i alla fall svenskt. Majs är en av de vanligaste fodermedlen, tillsammans med spannmål, för åtling av vildsvin och i enkätsvaren beskrevs att majs tidigare ofta varit importerad, men att man med ASF i åtanke övergått till svenska produkter.

I samband med att S. Choleraesuis upptäcktes i rutinprovtagning i en grisbesättning inleddes en nationell övervakning avseende förekomsten av salmonellatypen i den svenska vildsvinspopulationen. S. Choleraesuis hade inte diagnosticerats hos svenska grisar sedan 1979 när den upptäcktes 2020.

Smittan ses framförallt i de täta vildsvinspopulationerna som finns i Södermanland och Skåne med omnejd och tros ha introducerats med just importerad majs.

I projektet genomfördes även en kamerastudie för att vidare följa om vildsvin går in på gårdar och vad motivationen till dessa besök kan vara. Strategiskt placerade viltkameror kan bidra till både att identifiera vad som motiverar vildsvinens besök, men även att utvärdera de strategier som används för att undvika att vildsvinen närmar sig grisarna. Vid torrt eller kallt väder, eller om de inte bökat, kan det vara svårt att upptäcka eventuell närvaro och då kan en strategiskt placerad rörelseaktiverad viltkamera vara till god hjälp.

Sammantaget är att med vildsvin nära grisgårdar kan en risk för indirekt smittspridning inte uteslutas. Övervakning av vilka smittämnen som förekommer eller introduceras till både den vilda och den tama populationerna är centrala, då smittämnen kan behöva anpassade åtgärder för effektivt undvikande av smittspridning. Biosäkerhet på gårdar med grisproduktion var ursprungligen för att skydda mot införsel av smitta från andra besättningar, eller mellan grupper av djur inom besättningen. Idag har vi en för Sverige ny situation, dels med risken för nya introduktioner av ASF till vildsvinsstammen, dels för att vi nu har en befäst smitta av en grisanpassad salmonellatyp i vildsvinsstammen som lokalt utgör en riskindirekt smittspridning. Genom att följa givna biosäkerhetsråd kommer man långt, men ingen enskild åtgärd är vattentät. Med kunskap om den lokala situationen, hur ser vildsvinssituationen ut i mitt område, vilka viltsjukdomar finns här och kan man i kommunikation med lokala jägare komma överens om hur man skall få vildsvinen att hålla sig från gårdens absoluta närhet skapar man en buffertzon som förhindrar att den vilda och den tama populationen delar eventuella smittor med varandra.