Barn som förlorar en anhörig i suicid blir ofta utan stöd

Förra veckan gick remisstiden ut på den så kallade suicidanalysutredningens betänkande ”Livsviktigt lärande – fler vägar till kunskap för att förebygga suicid”. Utredningen har haft i uppdrag att föreslå hur ett nationellt ansvar för breda händelseanalyser vid suicid, så kallade suicidanalyser, kan utformas. Utredningen har även haft i uppdrag att kartlägga efterlevandestöd vid suicid, men dessvärre utan att lämna några förslag på åtgärder.

Utredningen visar i en kartläggning att stödet till efterlevande varierar kraftigt över landet och att många regioner och kommuner inte erbjuder något specifikt stöd till efterlevande som mist en närstående i suicid. Ansvarsfrågan kring stödet är dessutom otydlig och det finns inga lagkrav på att specifika aktörer ska erbjuda stöd till efterlevande. I praktiken innebär detta att många lämnas helt utan stöd efter dessa traumatiska dödsfall, vilket är olyckligt eftersom efterlevande själva utgör en riskgrupp för psykisk ohälsa och i förlängningen även suicid.

En av de mest alarmerande insikterna från kartläggningen är att barn som är efterlevande ofta blir utan stöd. Barn som förlorar en anhörig i suicid är en särskilt sårbar grupp där vi vet att konsekvenserna av uteblivet stöd kan bli särskilt stora. Barn har på grund av sin ålder dessutom svårare att själva söka efter stöd i ett komplext välfärdssystem - här bör samhället i stället ha ett särskilt viktigt uppdrag att erbjuda adekvat stöd och hjälp.

Kartläggningen visar också att många offentliga aktörer hänvisar efterlevande till oss i civilsamhället, i stället för ett själva erbjuda stöd. Här menar vi att det civila samhället ska komplettera det offentliga, snarare än att kompensera för dess brister.

I nuläget finns det tyvärr många exempel på att förhållandet är det motsatta.

Sammanfattningsvis kan vi likt suicidanalysutredningen konstatera att det finns stora brister i efterlevandestödet i dag. Att ge stöd till efterlevande är inte bara en skyldighet från samhällets sida, det är även en tydlig investering i folkhälsan. Bristen på efterlevandestöd får stora konsekvenser för enskilda - men även för samhället i stort, med högre kostnader för hälso- och sjukvård såväl som produktionsbortfall. Vi kan inte längre ignorera detta faktum.

För att förbättra situationen menar våra organisationer att det är avgörande att regeringen nu agerar på den kunskap om brister i efterlevandestödet som utredningen har genererat. Ett konkret exempel är att det uppenbart behövs en tydligare nationell styrning och samordning av efterlevandestödet för att säkerställa att alla drabbade, oavsett var de bor, får den hjälp de behöver. Tydligt är även att resurser för arbetet behöver tillföras och öronmärkas.

Frågan om efterlevandestöd vid suicid får inte glömmas bort. Det är därför dags att staten nu tar nästa steg och ser till att ingen efterlevande lämnas utan stöd och hjälp.

Conny Allaskog

Ordförande Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH

Inger Händestam

Förbundsordförande Spes - Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandestöd

Eva Wedberg

Tf Generalsekreterare Suicide Zero