Ärkebiskop Martin Modéus predikade i Örebro

Längbro kyrka var idag helt fullsatt. Bland gudstjänstbesökarna fanns H.K.H. Kronprinsessan, H.K.H. Prins Daniel, landshövding Lena Rådström Baastad och kommunstyrelsens ordförande John Johansson. Församlingsherde Sonya Wallentin ledde gudstjänsten och kyrkoherde Anders Lennartsson medverkade. Högmässan direktsändes i SVT2 och Sveriges Radio. 

– Predikan handlade om att tända ljus, en enkel handling när orden inte räcker till, men som ändå innehåller så mycket. Förtvivlans ljus, sorgens ljus, gemenskapens ljus och hoppets ljus, berättar ärkebiskop Martin Modéus.

Efter högmässan besökte ärkebiskop Martin Modéus minnesplatsen vid Campus Risbergska tillsammans med H.K.H. Kronprinsessan och H.K.H. Prins Daniel där de lade ner blommor.

Ärkebiskopens predikan - Tänd ljus

Högmässa i Längbro kyrka den 9 februari 2025. 
Femte söndagen efter trettondedagen utifrån Markusevangeliet 9:38-41.

Tänd ljus. På något sätt är det allt som finns att säga. Men det rymmer så oerhört mycket. Tänd ljus.

Tänd ljus där hemma, tänd ljus i kyrkor och heliga rum, tänd ljus med våra närmaste, tänd ljus i vårt samhälle, tänd ljus i våra hjärtan.

Så säger jag till mig själv: tänd ljus. Så får vi säga till varandra: vi hjälps åt att tända ljus. Så får vi ropa till den Gud som vi kanske inte ens tror på: i vårt djupaste mörker, tänd ljus.

Förtvivlans ljus, ja det finns faktiskt ett sådant. Det är det där ljuset vi tänder när allt är mörkt, när det inte finns svar – och när inte ens frågorna räcker till.

Förtvivlans ljus bygger ett ordlöst rum, ett rum där känslornas kaos av förtvivlan, vrede, övergivenhet, hat, hopplöshet alla får plats och alla är tillåtna; inte minst för att de är ett sätt att ha kontakt med våra egna inre.

Där ryms också känslan av tomhet, när vi blivit för trötta för att orka känna något alls. Kring förtvivlans ljus samlas vi, och ur det lilla ljuset finns en viskning till oss: jag är här. Tänd förtvivlans ljus.

Och tänd sorgens ljus. Det är i sorgen vi kommer att vara, på olika sätt under lång tid framåt. Sorg över förlust, sorg över vårt samhälle. I grunden är sorgen en frisk känsla, som berättar om förlorad kärlek, förlorad vardag och förlorade drömmar.

Men inte minst i det klimat som finns i sociala medier så behöver vi fundera över vad vi matar sorgen med. För den går att mata med medkänsla eller hat, och alla mänskliga sinnestillstånd däremellan. Sorgen finns där, men vi utmanas att fundera över vilken riktning vi vill att den ska ta.

Tänd sorgens ljus, och låt oss hålla kärlekens klang i sorgen levande.

Tänd gemenskapens ljus. I detta onda upplever många en bottenlös ensamhet. Men över hela Sverige brinner just nu gemenskapens ljus. Sverige gråter tillsammans.

Det ljus du tänder hemma är av samma ljus som brinner utanför skolan, samma ljus som människor över hela vårt land tänder precis just nu under gudstjänster där man ber särskilt för er här i Örebro, och allra mest särskilt för er som är närmast sörjande, närmast drabbade.

För gemenskapens ljus handlar om det ljus vi kan ge varandra. Vilken av alla känslor som än lever eller tumlar i oss just nu så behöver vi varandra. Delad smärta är gemensamt buren. Den blir inte mindre, men vi bär tillsammans.

Här kan alla hjälpa till. En bägare vatten eller kaffe, en filt om axlarna, en knackning på grannens dörr, en liten bön. Allas kallelse är att vara medmänniska i all enkelhet.

Jag räcker inte till, tänker nog många. Just det, ingen av oss räcker till i dag. Därför behöver vi hjälpas åt. Vi växeldrar. Ibland orkar inte du. Då bär jag. Ibland orkar inte jag. Då bär du.

En särskild tanke till alla i samhällstjänst. Lärare och pedagoger drar ett tungt lass överallt just nu, med barn och ungdomar som är rädda för att gå till skolan och oroliga föräldrar. Polisen, sjukvården, och inte minst alla som leder vårt land, över hela det politiska fältet – låt oss stötta och be för dem alla, för vårt samhälles och framtidens skull.

Människor både nära och fjärran tänder gemenskapens ljus. Hit till Örebro kom i onsdags en hälsning från en församling i Ohio i USA. Budskapet var i all enkelhet: vi har varit med om det som ni nu upplever – och vi är med er.

Berättelsen om Jesus rör vid detta; inte ens Gud själv står utanför smärtan, det meningslösa lidandet och den våldsamma döden. Korset berättar om en Gud som känner livets allra djupaste mörker, en Gud som är livserfaren i den mest smärtsamma bemärkelsen.

Orden saknas – så tänd ljus. Tänd gemenskapens ljus, för vi hör samman som människor, inneslutna i kärleken från en Gud som är förtrogen med smärta.

Och tänd hoppets ljus. Vi får tappa fotfästet och orienteringsförmågan – och vi får hitta tillbaka till dem igen.

Vi tillåter inte mörkret och våldet att äga hela berättelsen. Ljuset brinner och det goda finns, och de delarna kan vi, en dag, återerövra och ge färg, form och kontur.

Vi bidrar till hoppets berättelse genom att hjälpas åt, tala och tänka väl om varandra, be för varandra. Hopp är inte bara känslor, det är uppkavlade ärmar och varma blickar.

Och hoppets ljus är också Guds kärleks ljus. Ju mörkare det är, desto mer behövs det. Och det är mörkt i dag, riktigt mörkt.

Förtvivlans, sorgens, gemenskapens och hoppets ljus, alla brinner de över vårt land i dag. Återsken av hur vi sluter oss samman, påminnelser om att allt gott, all medkänsla och kärlek i grunden är av Gud, och stilla lyser i de små lågorna.

Också när all min kraft är slut brinner det ljuset med klarhet och värme.