Pressvisning: Corpus Cosmos – årets stora utställning på Uppsala konstmuseum om kroppslighet, analyser och snitt

Utställningen Corpus Cosmos ställer samtidens kropp i relation till barocka dissektioner och medeltida mystik. Konstnärerna Ingela Ihrman, Pakui Hardware/Neringa Černiauskaitė och Ugnius Gelguda, Pia Sandström, Camila Sposati och Xadalu Tupã Jekupé har närmat sig Uppsalas kultur- och medicinhistoriska miljöer, framför allt anatomiska teatern i Gustavianum.

Nyproducerade och äldre skulpturer, måleri och rumsliga ljudande installationer rymmer olika typer av kroppslighet och förnimmande, från mänskliga inre organ till jorden som en kosmisk entitet. Med konstnärens subjektiva blick på världen blandas drömska och hallucinatoriska scener med analyser och snitt.

Välkommen på pressvisning!

Tid: 13 mars 11.00

Plats: Uppsala konstmuseum

Konstnärerna medverkar under pressvisningen och Rebecka Wigh Abrahamsson, curator.

Anmäl gärna att du kommer på pressvisningen till Rebecka Wigh Abrahamsson: rebecka.wigh-abrahamsson@uppsala.se

Om utställningen Corpus Cosmos

Utställningen pågår 15 mars–24 augusti 2025.

I utställningen Corpus Cosmos förs en dialog kring kroppsliga erfarenheter i gränslandet mellan tro och vetande. Latinets corpus pekar mot kroppen inom läkekonsten och grekiskans kosmos mot tanken om ett organiserat världsallt. Uppsala konstmuseum befinner sig i en stadskärna där universitetet och kyrkan har en påtaglig närvaro.

I Corpus Cosmos finns historiska speglingar från medeltida mystik till barockens anatomiska uppvisningar. Olof Rudbecks anatomiska teater i Gustavianum är en referenspunkt, ett tempel för vetenskap och renässansens syn på kroppen som ett mikrokosmos.

Den gudsfruktande 1600-talsmänniskan föreställde sig att själen fanns i varje del i kroppen: ”Själen finnes hel i hela vår kropp och hel i varje dess del och ger form åt allt kroppsligt” löd en inbjudan till en svensk dissektion 1664.

Om konstnärerna

Den litauiska duon Pakui Hardware består av Neringa Černiauskaitė och Ugnius Gelguda som representerade hemlandet på senaste Venedigbiennalen. I skulpturer och installationer i hybridmaterial undersöker duon hur teknologier testar, kontrollerar och ger löften om kroppslig fulländning. Installationen The Host gestaltar kroppar i ett limbotillstånd, där samtida titthålskirurgi dramatiserats i en frusen scen med referenser till renässansens religiösa måleri. Ett organ på ett operationsbord i ett transcendentalt tillstånd mellan dödsriket och evigt liv.  

Genom skulpturala kostymer ikläder sig Ingela Ihrman andra levande arters skepnad, samtidigt som hon undersöker teman som begär och ensamhet. Verket Ett fikon kan läsas som en fantasi om det sinnliga fruktköttet som huden eller skalet döljer. Verket blir en representant för en animerad syn på materialet. Konstnären bidrar med flera verk i utställningen, besläktade med en medeltida tankevärld, där exempelvis ett ax och en bit bröd samtidigt kan vara Kristi kropp. Denna skiftande betydelse, där konstverken byter skepnad och betraktaren får glida mellan olika tillstånd, är ett återkommande spår i utställningen.

I Pia Sandströms nyproducerade audiovisuella installation Jag har sett från insidan och skulpturen Kammaren bearbetas erfarenheten av en öppen hjärtoperation där kroppen stängts ned och blodet letts ut i ett artificiellt blodomlopp utanför kroppen genom hjärt- och lungmaskinens sträva slangar. Verket pendlar mellan kroppen sedd som en yta, genom en klinisk blick, till inre pulserande liv där drömsynerna framkallats i sänkt medvetandetillstånd. ”Ett tillstånd där kroppen tog över och berättade, upplevde och dubblerade”, berättar konstnären.

Det anatomiska vetenskapliga genombrottet skedde på 1500- och 1600-talet, parallellt med koloniala resor, kartografins utveckling och etableringen av den heliocentriska världsbilden. Snittet genom hudvävnad, nervtrådar och muskler får i utställningen också representera gruvdrift och utvinning av råvaror – en jordskorpa som skärs sönder. Teman som Camila Sposati bearbetat i sin konst.

Under många års tid har hon återkommit till anatomiska teatrar och vad arkitekturen representerar. Projektet Earth Anatomical Theatre genomfördes på biennalen i Bahia 2014 i hemlandet Brasilien. Med teatern i Padua som referens skapade hon en teater som grävde sig ner i jorden. I sina ljudande skulpturer i lera, i serien Phonosophia, söker Sposati efter en agens i varje enskilt objekt, där lyssnandet och kännandet kan ge plats för en ny form av sensibilitet, ett seende inifrån och ut som vänder på de gängse perspektiven.

Xadalu Tupã Jekupé tillhör ursprungsbefolkningen guaraní i södra Brasilien. I sitt måleri gestaltar han kosmologin, ett vara och en tankevärld som genomsyras av en samhörighet med naturen, där förfäders andar visar vägen. Genom två målade scener: Corpus Prosélytus ger Xadalu Tupã Jekupé sin tolkning av den jesuitiska missionen i Brasilien, där kampen om andemakten och kroppen är intimt förknippade. Det fysiska våldet och lidandet löper som en röd tråd från de tidiga kristna martyrskapen till guaranífolkets inlemmande i den kristna gemenskapen och uppror mot kolonialmakten.