Vården ska leverera i fred och kris – men försvagas av regeringens budget

– Vården förväntas leverera när det gäller som mest. Men utan rätt förutsättningar i vardagen är det en orimlig förväntan. Regeringen har skjutit till 500 miljoner som extra förstärkning till psykiatrin, vilket är en välkommen satsning men det räcker dessvärre inte för att säkerställa en god och jämlik vård i normaltillstånd – och än mindre i händelse av kris eller krig, säger Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet.

Regeringen pekar på att finansieringen av vården är ett ansvar för varje kommun och region. Men vi kan konstatera att landets kommuner och regioner inte klarar finansieringen själva och se till att tillgången till sjukvård finns i glesbygd såväl som i storstad.

Parallellt med det svåra ekonomiska läget väljer regeringen att höja gränsen för högkostnadsskyddet. Det riskerar ytterligare att belasta vårdens, och i förlängningen personalens kapacitet när medborgarna som inte har råd att ta ut sina läkemedel riskerar att söka vård i ökad omfattning.

Vården – en viktig del av Sveriges beredskap
Regionerna och kommunernas svåra ekonomiska läge gör att personal paradoxalt nog sägs upp trots att den befintliga personalen inte klarar av att möta vårdbehoven ens i ett normalläge. Enligt Socialstyrelsen har dessutom bara tre av 21 regioner kapacitet att hantera en masskadehändelse – ett tydligt tecken på bristande beredskap.

– Det är ett systemfel när personal sägs upp samtidigt som vården redan går på knäna. Kompetensförsörjning handlar inte bara om rekrytering – det krävs ekonomiska förutsättningar för att behålla och utveckla den kompetens som redan finns. Att endast tre regioner har beredskap för en masskadehändelse visar tydligt hur sårbar vården har blivit, säger Sineva Ribeiro.

Krävs långsiktig finansiering
Ett återkommande problem med statliga satsningar är deras kortsiktighet. Oavsett vilken regering som sitter vid makten ser vi ofta hur de lyfter fram ekonomiska tillskott i budgeten – men alltför ofta handlar det om pengar som endast gäller för ett år i taget. Det skapar osäkerhet och gör det svårt att planera långsiktigt. Samtidigt är det personalen som är vårdens viktigaste tillgång, men arbetsmiljön är i många fall ohållbar. Det här bidrar till att personal väljer att lämna yrket, vilket i sin tur hotar både vårdkvaliteten och samhällets beredskap.

– Våra medlemmar håller ihop vården varje dag, men lojaliteten har en gräns. Regeringen måste börja investera i vården – inte bara för att klara framtida kriser, utan för att den ska fungera varje dag, avslutar Sineva Ribeiro.