Ny forskning visar vikten av operation vid insjunken bröstkorg

Trattbröst, där bröstbenet sjunker in mot bröstkorgen, är den vanligaste bröstkorgsmissbildningen och drabbar ungefär 1 av 400 personer.

– Många av deltagarna beskrev att de levt i åratal med skam och låg självkänsla. De är begränsade i sitt vardagliga liv, dels på grund av fysiska besvär som gör att de inte kan utöva fysiska aktiviteter som andra, dels för att de undviker sociala aktiviteter då de inte vill visa sin bröstkorg för andra, säger Louise Norlander, anestesisjuksköterska inom Verksamhetsområde kärl och thorax och tidigare doktorand på Örebro universitet.

Operationen uppfyllde många av de förhoppningar deltagarna hade inför den. De blev stärkta både fysiskt och psykiskt, och många uttryckte att de kände sig normala efter operationen.

– De fick också en ökad frihet i livet, då de kunde delta i både fysiska och sociala aktiviteter som tidigare inte varit möjliga. Dessa erfarenheter reflekterades även i deras självskattade hälsorelaterade livskvalitet. Vi kunde dock se att personer som var över 20 år när de opererades hade en lägre livskvalitet än de som genomgick operationen när de var yngre, berättar hon.

Äldre personer hade dessutom oftare erfarenheter av att drabbas av komplikationer i samband med operationen, vilket fortfarande påverkade deras vardag 18 månader efter ingreppet.

– Forskningen visar dessutom att de som opereras före 20 års ålder mår bättre efteråt än de som väntar längre. Yngre har färre komplikationer och en högre självskattad livskvalitet efter ingreppet.

Kunskapsluckor i vården försenar diagnos

Samtidigt lyfter forskningen ett allvarligt problem - många får vänta onödigt länge på diagnos och hjälp.

– Kunskapen om trattbröst inom primärvården är bristfällig, vilket leder till försenad behandling – ibland med allvarliga konsekvenser. Det blir en försenad diagnos och därmed också en fördröjd möjlighet till eventuell operation.

– Även om detta är en relativt liten patientgrupp i samhället, har de samma rätt till vård och information om potentiella behandlingsmöjligheter som andra patientgrupper. Det handlar om att kunna leva ett normalt liv. Att kunna andas, röra sig – och att slippa känna skam för sin kropp, avslutar Louise Norlander.