Smyckeskonstnären Kristian Nilssons djärva elegans

Kristian Nilsson presenterade sin första utställning 1974 och slog ned som en bomb bland sina nedtonade kollegor – med ett konstnärligt uttryck som beskrevs som dramatiskt, färgstarkt, måleriskt och djuriskt. Idag anses han vara en av de mest betydande smyckeskonstnärerna i Sverige under 1900-talet. Han ska själv ha sagt att ett smycke alltid måste innehålla något farligt, för att inte blir för snällt. Det stämmer även in på den lilla, men storstilade, samling om fyra av Kristian Nilssons smycken som ingår i kommande auktionen Moderna & Nutida den 19–20 november.

– Till skillnad från många andra samtida smyckeskonstnärer, som tar avstamp i gamla tiders svenska smyckestradition, blickade Kristian Nilsson mot de internationella husen. Genom att inspireras av dem fann han också sitt personliga uttryck som konstnär. Han var gränsöverskridande på många sätt men framförallt så ignorerade han helt funktionalismens värderingar, inget han gjorde var varken särskilt demokratiskt eller användbart. I folkhemmets tidevarv fokuserade den stora majoriteten på hantverk som gjorde nytta och det var en extrem kontrast mot Kristian Nilsson som bara brydde sig om det som var vackert, berättar Sandra Johansson, smyckesspecialist på Stockholms Auktionsverk.

Kristian Nilsson föddes i Karlstad 1942, flyttade till Södertälje som barn och visade sig tidigt besitta en stor konstnärlig fallenhet. Hela familjen Nilsson delade ett stort musikaliskt intresse och besökte gärna den Kungliga Operan tillsammans, upplevelser som satte stora spår i den unge Kristian. Han köpte vinylskivor för veckopengen, sjöng areor hemma i pojkrummet och övervägde själv en karriär som operasångare. Under gymnasieåren blev han fascinerad av Birgit Nilsson. Han reste runt hela Sverige för att få lyssna på henne och operastjärnan kom sedan att bli en av hans första, och största, beställare när Kristian öppnade sin egen smyckesateljé.

Men i stället för en operakarriär sökte sig Kristian Nilsson till Konstfack i Stockholm, där han studerade 1965–69. Under hösten 1968 utspelade sig den omtalade studentrevolten, som följd av revoltens värdegrunder blev just utbildningen till guldsmed särskilt ifrågasatt och högst impopulär, ädla metaller och stenar ansågs odemokratiska – formen var det högsta uttrycket, materialet var sekundärt. Kristian Nilsson tog examen 1969 och fick då ta emot juryns enda bronsmedalj, han gick sedan i lära hos mästaren Bengt Edvall och lämnade in sitt gesällprov 1973.

Redan då syntes tydliga influenser från de stora internationellt erkända juvelhusen som Van Cleef & Arpels, Cartier och Fulco di Verdura. Kristian Nilsson var intresserad av det som var vackert, samtidigt helt ointresserad av juvelkonstens ekonomiska premisser. Han var överdådig och fullkomligt omutlig i sitt konstnärskap. Att han verkade samtidigt som silversmeden Wiwen Nilsson, vars strikta geometriska elegans också finns väl representerad i Moderna & Nutida auktionen, är nästan svårt att ta in.

– För att verkligen uppskatta Kristian Nilssons dramatik och kraft som smyckeskonstnär måste man också förstå hur unik han var i sin egen samtid. Under den här tiden var den rådande smyckestrenden avskalad och abstrakt, de flesta smyckesformgivare uttryckte sig helst genom vit metall och bergskristall. Samtidigt som Kristian Nilsson gick loss och vräkte på, med dyra material och färgsprakande stenar.

Varje enskilt smycke skapades helt fristående och alltid med en specifik person i åtanke. Mellan 1979 och 1985 komponerade han framförallt storslagna halsband med kaskader av koraller, akvamariner och pärlor som fästes samman av enorma lås i smyckets mitt. En av dessa halskragar ser vi nu i Moderna & Nutida, ett sprakande collier med röda koraller och trumlade turkoser – essensen av den dekor och egensinniga dramatik som definierade Kristian Nilssons smyckeskonst.

Slagauktionen Moderna & Nutida finns nu publicerad online. Visningen på Nybrogatan 32 pågår för fullt och klubban faller den 19–20 november.