Hörby visar riskerna med regeringens ogenomtänkta kärnkraftsplaner

Den 15 september beslutade kommunstyrelsen i Hörby att godkänna en markanvisning för fastigheten Hörby 43:47, som del i Blykalla AB:s planer på att bygga en blykyld testreaktor. Beslutet togs utan att testreaktorn nämnts i den tidigare avsiktsförklaringen – och utan att allmänheten informerades vid kommunens möte den 18 september. När frågan senare väcktes i fullmäktige fick Vänsterpartiet svävande svar om att testreaktorn bara "nämnts i förbifarten".

Det är ett allvarligt demokratiskt problem när så stora beslut fattas bakom stängda dörrar. Kommunen måste stå på invånarnas sida, inte på privata företags, säger Therese Herrman, representant för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige i Hörby.

Energipolitiken har spårat ur – förnybart trängs undan

Hörbys exempel visar också hur regeringens och kommunledningens politik sätter broms på förnybar energi. I kommunens kommande översiktsplan försvåras möjligheten att bygga nya vindkraftverk, samtidigt som miljoner kronor riskerar att satsas på en oprövad och ännu ofärdig kärnkraftsteknik.

Att satsa på små modulära reaktorer som inte finns i drift någonstans i världen är att spela med både pengar och säkerhet. Samtidigt stängs dörren för billig och beprövad förnybar energi som vind och sol, säger Vilmer Andersen, representant i regionala utvecklingsnämnden för Vänsterpartiet Region Skåne.

Blykalla AB framhåller att deras teknik kan återanvända uran och minska slutförvaringstiden till 1000 år. Men Vänsterpartiet avvisar argumentet.

Ett tusen år är fortfarande en ofattbar lång tid. Det är inget säljargument – det är att lämna över ett farligt arv till kommande generationer, säger Vilmer Andersen.

Forcerad process utan insyn

Vänsterpartiet konstaterar att processen drivs fram av privata intressen, medan kommunen agerar passivt. Blykallas juridiska expert sitter dessutom som sakkunnig åt regeringen i den nya kärnkraftsutredningen – något som knappast borgar för opartiskhet.

När kommunen bjöd in till informationsmöte den 18 september hade beslutet om markanvisning redan fattats, utan att varken Blykalla eller kommunledningen berättade det. På direkta frågor om miljöutredning har svaret varit att den inte blir aktuell förrän företaget fått klartecken att gå vidare.

SMR – en oprövad teknik utan tydliga regler

Att ge markanvisning för en testreaktor (SMR) är djupt problematiskt när varken säkerhetskraven eller tillståndsprocesserna är fastställda. Sverige saknar fortfarande särskilda riktlinjer för små modulära reaktorer, och Strålskyddsmyndigheten har ännu inte definierat kriterierna.

Staten bär ansvaret för säkerhet och reglering – inte en enskild kommun. Hörby borde inte agera innan lagstiftningen finns på plats, och invånarna måste ha full insyn, säger Therese Herrman.

Vänsterpartiet: satsa på förnybart, inte på dyr kärnkraft

Tidöpartierna driver ensidigt linjen att bygga ny och dyr kärnkraft för att säkra så kallad baskraft. Argumentet är förlegat. Vänsterpartiet menar att Sverige behöver ett flexibelt elsystem som kombinerar förnybar energi, lagring och energieffektivisering.

Kärnkraften är dyr och långsam: oförenlig med klimatomställningens akuta behov av tempo. Den medför avfallsproblem och tränger undan investeringar i förnybart. Regeringens politik riskerar att bromsa utvecklingen i hela samhället – med negativa följder för klimatet, välfärden och jobben.

Vänsterpartiets alternativ

Vänsterpartiet vill i stället se:

• En energipolitik baserad på forskning, transparens och demokratiskt inflytande
• En kraftig utbyggnad av land- och havsbaserad vindkraft
• Utbyggnad av solel och solvärme – där en del av intäkterna ska gå tillbaka till kommunerna
• Statlig satsning på energilagring i vätgas och biogasproduktion
• Energieffektivisering i hela samhället
• Stöd till energigemenskaper där hushåll och företag delar och lagrar energi lokalt

Sverige kan bygga ett helt förnybart, hållbart och tryggt elsystem – men bara om vi släpper den ensidiga kärnkraftsfixeringen. Hörby visar varför det behövs mer demokrati och mindre lobbyism i energipolitiken, avslutar Vilmer Andersen.