Avstånd, avgifter och åldergränser – så ojämlik är vården i Sverige

Trots att Sverige sedan 2020 har en nationell strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, avgörs tillgången till vård fortfarande av var du bor. RFSU:s kartläggning “Avstånd som avgör” visar stora skillnader i organisation, väntetider och tillgång till specialistkompetens mellan olika sjukvårdsregioner.

– Alla i Sverige ska ha rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Men idag avgörs det av ditt postnummer, säger Ingela Holmertz, RFSU:s generalsekreterare.

Långa avstånd och brist på mottagningar

Barnmorskemottagningar finns i de flesta av landets kommuner, men specialiserad vård inom gynekologi, fertilitet och sexuell hälsa finns framför allt i storstadsregioner och universitetssjukhus.

I glesbefolkade områden är avstånden långa och tillgången begränsad. På många håll behöver patienter resa flera timmar för att få vård, till exempel att undersöka sig hos en gynekolog eller genomföra en abort.

Utöver avgifterna för vård tillkommer ofta resekostnader. För en patient som behöver resa för att göra en abort kan det innebära både ekonomiska påfrestningar och praktiska svårigheter.

– Trots att vi har laglig rätt till abort enligt lag finns det idag dolda hinder. Långa restider och höga kostnader är två exempel. Rätten till abort kan inte bara vara några fina ord på ett papper, det måste också motsvaras av att man har tillgång till vård i praktiken, säger Ingela Holmertz.

Flera kommuner utan en enda ungdomsmottagning

Kartläggningen visar att också mer basal vård, som exempelvis ungdomsmottagningar, saknas i vissa kommuner, framför allt i norra Sverige.

– För en ung person i Norrbotten som behöver besöka en ungdomsmottagning kan resan ta upp till tre timmar. Det är inte acceptabelt, säger Ingela Holmertz.

Digitalisering är en av flera viktiga lösningar för att kompensera för långa avstånd. Men när allt fler tjänster kräver digitalt bank-ID riskerar personer som inte kan skaffa ett sådant att helt stängas ute från vården.

Avgifter och åldersgränser förstärker ojämlikheten

Avgifterna som patienten betalar för sitt vårdbesök varierar kraftigt mellan regionerna. Ofta är det de glesbefolkade regionerna – som redan har sämre tillgång till vård – som har de högsta patientavgifterna.

Att besöka primärvården är dyrast i Jämtland-Härjedalen (400 kronor) medan de flesta regioner tar mellan 200 och 350 kronor. Akuta besök kan variera från 390 kronor i Region Örebro upp till 620 kronor i Västernorrland.

– Ojämlikheten förstärks när de som har sämst tillgång också måste betala mest för sin vård, säger Ingela Holmertz.

Stora skillnader i åldergräns på ungdomsmottagningar

Alla regioner subventionerar besök på ungdomsmottagningen – men det finns stora skillnader i hur länge unga är välkomna hit. I Blekinge kan de unga patienterna komma upp till 26 års ålder, medan de unga i Stockholm och Jämtland-Härjedalen stängs ute redan vid 23 års ålder. Efter den åldern hänvisas man till sex- och samlevnadsmottagningar eller barnmorskemottagningar för vuxna.

– Vi vet till exempel att killar och män söker vård i mindre utsträckning än tjejer. Om de dessutom tidigt stängs ute från ungdomsmottagningen är risken större att de uteblir helt, säger Ingela Holmertz.

Utsatta grupper lämnas efter – regionerna måste göra mer

De som redan har sämre förutsättningar för hälsa – unga, äldre, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning och personer med erfarenhet av migration och rasism – drabbas särskilt hårt när vården inte är tillgänglig.

Enligt den nationella handlingsplanen för SRHR har vården ett stort ansvar att inte förstärka stigma eller exkludering. Och det finns goda exempel på hur regionerna försöker nå dessa grupper runt om i landet. Region Västerbotten har till exempel en digital mottagning för unga män. I Örebro jobbar regionen med RFSL för att få fler att testa sig för sexuellt överförbara infektioner i de miljöer där de befinner sig. Och systemet med flerspråkiga kulturdoulor och hälsoinformatörer i Stockholm, Uppsala och Sörmland kan minska trösklar kopplade till språk och kultur – och i förlängningen öka förtroendet för vården.

Men tyvärr hänger framgångsrikt arbete ofta på enskilda eldsjälar och inte på systematiska insatser, enligt kartläggningen.

– Det är inte hållbart att tillgången till SRHR-vård ska vara ett lotteri beroende på var du bor. Staten måste ta ett större ansvar för att strategin för SRHR blir verklighet i hela landet. Vi hoppas att kartläggningen kan komma till nytta för alla goda krafter som vill göra skillnad, säger Ingela Holmertz.

Läs rapporten i sin helhet här: Avstånd som avgör – en kartläggning av regionalt vårdutbud för sexuell och reproduktiv hälsa (pdf)

Vill du veta mer eller boka en intervju?

Kontakta gärna RFSU:s presstjänst på 076-160 33 07 eller press@rfsu.se.

Fakta: Så genomfördes rapporten

Kartläggningen omfattar samtliga 21 regioner i Sverige och bygger på sökningar på 1177, kartanalyser samt intervjuer med kontaktpersoner som ansvarar för regionernas arbete med SRHR. Även analyser av patientenkäter har ingått.

Resultaten redovisas utifrån de sex sjukvårdsregionerna, från norr till söder. Fokus är på barnmorskeverksamheter inom mödrahälsovård och kvinnosjukvård, gynekologi- och urologmottagningar (inklusive högspecialiserade), ungdomsmottagningar samt sex- och samlevnadsmottagningar.

Vården har undersökts utifrån fyra kriterier, baserat på FN:s rätt till hälsa-ramverk: tillgång, tillgänglighet, acceptans och kvalitet.

Datainsamlingen genomfördes i april–juni 2025.

RFSU:s rekommendationer för mer jämlik SRHR- och abortvård

• Inför ett nationellt kvalitetsregister för abort – för uppföljning av väntetider, tillgänglighet och vårdkvalitet
• Inför nationella tak för patientavgifter
• Garantera avgiftsfria ungdomsmottagningar upp till en gemensam åldersgräns i hela landet.
• Öka tillgången till abort i hela landet genom att ge barnmorskor mandat att ansvara för hela abortprocessen samt utforma nationella riktlinjer för abortvården som fastställer barnmorskans roll, smärtlindring, eftervård och stödinsatser.
• Ge tydligare och mer likvärdig information på 1177 och säkerställ att alla mottagningar listas enhetligt i hela landet. Det måste bli tydligare var man kan göra en abort, med beteckningar som ”Medicinsk abort”, ”Kirurgisk abort” och ”Abortrådgivning”.
• Erbjud ett bättre och mer jämlikt ekonomiskt stöd för resor och uppehälle vid abort, så att ingen hindras av kostnader.
• Ställ krav på att vårdgivare har dokumenterad hbtqi-kompetens och tillhandahåller vårdinformation på flera olika språk, för att säkra tillgången för utsatta grupper.