Näringsminister utan kompass

Som ett inslag i valrörelsen meddelade plötsligt näringsminister Ebba Busch (KD) att staten måste återta kontrollen över markområdet. Staten är idag markägare och lagstiftare, så kontrollen finns redan där i det yttersta fallen. Hon menar dock att rennäringen har för stora rättigheter idag vilket innebär att annan verksamhet hindras. Som näringsminister är det anmärkningsvärt att hon slår ned på en näring, med lagbunden nyttjanderätt till marken, som dessutom innehar urfolksstatus med allt vad det innebär gällande språk och kultur mm.

Det finns sedan länge motsättningar mellan de som har renskötselrätten och övriga som gör anspråk på att få nyttja markerna för sina fritidsintressen. Ebba Busch tar parti för gruppen ”jägare”, dit hon själv gärna räknar sig genom att visa upp sig med bössan på axeln. Men det är ingen näring som ministern ska försvara, det är ett fritidsintresse precis som frimärkssamling eller virkning. Inom sektorn turism  kan jakt i vissa fall generera begränsad sysselsättning för guider, boenden mm.

Rennäringen räknas som ett riksintresse på samma sätt som exempelvis mineralresurser, kulturmiljövård och friluftsliv. Detta är ett lagstadgat begrepp sedan 1987. Att något klassas som riksintresse innebär att staten har starkare ställning gentemot kommunen med möjligheter att ingripa om inte kommunen tar hänsyn till riksintresse i sin planering. Flera riksintressen kan överlagra varandra och Inte sällan kommer de i konflikt när exploateringar aktualiseras. Långa beslutsprocesser startas där regeringen kan tvingas fatta beslut till det ena intressets fördel.

Efter upprepade konflikter mellan rennäringens intressen och gruvplaner, skogsbruk och vindkraft säger nu Ebba Busch att riksintresset rennäring bör upphöra och renantalet ska minska. Att en näringsminister aktivt vill minska en närings ekonomiska förutsättningar genom att yrka på minskad produktion är anmärkningsvärt.

Rennäringen har under de senaste 100 åren kraftigt pressats tillbaka genom storskaliga naturresursexploateringar vilket inneburit sänkt lönsamhet och en betydligt tuffare verksamhetsutövning. Den psykiska ohälsan är överrepresenterad i gruppen och öppen rasism förekommer i skrift, tal och ageranden från ”fula troll”. När ministern talar om att det inte är rättvisa förhållande för de som vill jaga och fiska i fjällen respekterar hon varken Högsta domstolen eller internationella konventioner. 

Det Ebba Busch nu gör är att kasta in en brandfackla på marker där det ständigt ligger och pyr. Hon ökar polariseringar och ökar den psykiska ohälsan. Svenska Fjällklubben menar att vägen framåt måste vara klok dialog, lyssnande och avvägningar utifrån befintlig lagstiftning. Att agera i detta minfält kräver historisk, beteendevetenskaplig, moralisk och ekologisk kunskap, Förutom den närings- och landsbygdspolitiska kompetens som borde vara självklar för en minister inom området – här visar hon anmärkningsvärd kunskapsbrist och saknad av fingertoppskänsla.