En ny Schumandeklaration?

Hur överlever vi kaos? Den frågan aktualiserades för mig vid ett samtal i London förra månaden, där grundaren av European Council on Foreign Relations, Mark Leonard presenterade sin senaste bok: ”Surviving Chaos – Geopolitics When the Rules Fail". 

Hade samtalet ägt rum för tio år sedan hade det varit ett helt annat. Då var världen – åtminstone för oss i Europa – en annan. Storbritannien var fortfarande ett EU-land, Obama satt i Vita huset och ett enormt frihandelsavtal – TTIP – höll på att förhandlas fram över Atlanten. Ryssland hade visserligen annekterat Krim men jag skulle säga att vi där och då inte fullt ut förstod (och kanske blundade för?) Putins expansionistiska avsikter. Inte heller förstod vi Pekings planer på att tekniskt och ekonomiskt dominera världen de kommande 5–10 åren, trots att avsikterna var tydliga och uttalade för länge sen. Var vi naiva? Antagligen. Eller så kunde vi bara inte ta till oss det som var på väg att hända, precis som kinesiska byråkrater i Qingdynastin (1644–1912) inte reagerade när Europas teknologiska utveckling exploderade. De var vana vid att jobba med kontinuerlig och inkrementell utveckling och att hela tiden utgå från existerande system och modeller, inte hantera systemförändrande disruption.

Det kaos vi ser i världen idag ska, enligt Leonard, inte ses som ”dis-order” (oordning), utan ”un-order” (icke-ordning). En värld präglad av ”dis-order” innebär att det finns en ordning men att man bryter mot reglerna. Un-order, däremot, innebär att ordningen har upplösts.

Vi befinner oss i en värld utan en gemensam bild av vad som är rätt och fel, där stormakterna struntar i reglerna. Jag tror att vi ska se denna tid som ett mycket smärtsamt tillstånd efter en längre tid under förutsägbara och hyfsat stabila förhållanden. För att låna en formulering från Gramsci: ”The old world is dying, and the new world struggles to be born: now is the time of monsters". 

Tidigare i vår publicerade EU-kommissionen boken: Capitalism, Sustainability and Democracy – Future Proofing the European model, där vi författare menar att dagens geopolitiska kaos egentligen är flera olika kriser samtidigt, orsakade av förhållandet och spänningsfältet mellan den nya tidens kapitalism, hållbarhet och demokrati.

Leonard för ett liknande resonemang. Han menar att den kris som vi befinner oss i nu är en polykris. Denna nya situation är orsakad av sammanflätade strukturella orsaker, som han slagkraftigt kallar 4C: capital, climate, chips, civilisation. Enklare uttryckt: ekonomi, klimat, teknik och säkerhet .

Hur kan vi lära oss att leva och till och med frodas i detta kaos? Ni som brukar läsa mina texter vet att jag inte är nostalgisk. Om den gamla ordningen inte finns längre har Europa väldigt lite att vinna på att stå bredvid spelbordet och argumentera för dess återupprättande. Antingen kan vi envist försöka återställa det som har gått förlorat, (gemensamt överenskomna regler och stabila institutioner), eller så kan vi agera som Kina – mer långsiktigt, mer pragmatiskt och maximera vår egen handlingsfrihet. I allt detta kommer Europas förmåga att hänga med och till och med driva teknikutvecklingen vara avgörande – för ekonomin, för hållbarheten och för säkerheten för ett samhälle som vi vill leva i. Jag ser några positiva utvecklingar på den fronten de senaste veckorna, både för Sveriges och EU:s del –EU förväntas presentera en halvledarstrategi de närmaste dagarna (Chips Act 2.0) och samtidigt har IVA lanserat en motsvarande rapport för Sverige om hur vi ligger till när det gäller halvledare och vad som bör göras framöver. Svenska riskkapitalbolaget EQT har valts ut att leda EU:s Scaleup Fund. Och Sverige har undertecknat ett avtal för tekniksamarbete med USA.

Som ekonomhistoriker blickar jag ofta tillbaka i historien för att tolka samtiden och förstå vad som kan ligga framför oss. 2014 skrev den amerikanske forskaren och Wall Street Journal-kolumnisten Walter Russell Mead en uppmärksammad artikel i Foreign Affairs, som idag, tolv år senare känns ännu mer relevant: I ”The Return of Geopolitics ” beskriver Mead en värld där maktpolitik återigen är central och där stormakter öppet sätter regler ur spel. Mead menar att väst gravt har missbedömt vad Sovjetunionens fall och globaliseringen skulle innebära för staters beteende. Jag är böjd att hålla med. Resultatet av detta ser vi nu.

Jag tror inte att den stora skiljelinjen framöver kommer att gå mellan demokratier och diktaturer. Vi kommer istället se en värld bestående av, å ena sidan länder som kan anpassa sig och dra nytta av den nya världs-o-ordningen och å andra sidan, länder som handfallet står bredvid och undrar vad som hände. En klok person i min närhet formulerade det smått drastiskt: ”Kina tänker långsiktigt och agerar snabbrörligt. Europa tänker kortsiktigt och agerar trögrörligt”. Det kanske ligger något i detta?

Europeiska ledare skulle tjäna på att förstå att den gamla ordningen är över. Det behöver inte betyda att man ska acceptera kaos eller the survival of the fittest, eller ge upp på demokratin. Istället behöver europeiska aktörer utveckla ett nytt regelverk som passar Europa nu och i framtiden: vår egen version av pragmatisk handlingsfrihet – mer agilt och mer experimentellt och samtidigt långsiktigt strategiskt. Men samtidigt inte kompromissa med våra värderingar. Vi har gjort det förut. Schumandeklarationen 1950 ritade upp ett Europa som byggde på praktiska lösningar som gradvis skapade en ny ordning. Är det dags för en ny Schumandeklaration, anno 2026?

Om Sylvia Schwaag Serger

Sylvia Schwaag Serger är vd för IVA och professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Sylvia är en av Sveriges mest erfarna röster inom innovation, teknik och samhällsutveckling. Hon har en gedigen internationell bakgrund och är en efterfrågad expert i medier kring Sveriges konkurrenskraft, framtidens industri, AI, ekonomisk historia och Kina.

Vill du komma i kontakt med Sylvia Schwaag Serger så är du välkommen att kontakta IVAs pressansvarig per.andersson@iva.se, 072-071 39 73. 

Tidigare vd-ord: 

Picking winners.  Är det dags att reflektera över statens roll i teknikutvecklingen? På flera håll ser vi nu att staten tar en betydligt mer aktiv roll i att prioritera teknikområden, innovationsmiljöer och ekosystem, samtidigt som man låter marknadskrafterna jobba.

Vad kan vi lära av en romersk kejsare? Det finns sådant vi kan kontrollera och sådant vi inte kan kontrollera. Kinas tempo i teknikutvecklingen och USA:s politiska svängningar kan vi inte göra något åt. Men Sverige och Europa kan i allra högsta grad kontrollera sitt eget öde.

Ambitiösa Sverige? Jag tror att ”Ambitious Australia” är angeläget eftersom Sverige befinner sig i en liknande situation. Visserligen ser Australiens industri annorlunda ut jämfört med den svenska, men jag tror att både Sverige och Europa har lärdomar att dra från Ambitious Australia.

Hur läser EU Kina? EU kan och bör inte kopiera Kinas modell. Europa har många strategiska fördelar, men vi behöver bli bättre på att omsätta vår vetenskapliga styrka till industriell och teknologisk kraft och vi behöver förbättra vår förmåga att agera mer samlat, strategiskt och snabbt.

Hårdvara som strategisk oumbärlighet – vad betyder det för Sverige? I den nya världen är det ingen självklarhet att Europa och europeiska länder har en plats vid förhandlingsbordet när viktiga beslut fattas. I den nya världsordningen handlar mycket om två saker: absolut styrka (det vill säga ekonomisk, teknologisk, politisk, militär styrka) eller strategisk oumbärlighet.

Vad händer med EU när världen förändras? För att Europa skall kunna förverkliga sin potential behöver Lissabonfördraget moderniseras för att snabba på beslutsfattandet och processerna. Ett mer snabbfotat EU är avgörande för att kunna agera handlingskraftigt framöver.