Två dagar före julafton fick vi åka hem och berätta för våra barn att jag hade drabbats av bröstcancer

Maria var på en bra plats i livet: 43 år gammal, man och tre barn och ett jobb som hon älskade. Full fart på fritiden med fotboll, innebandy, handboll, löpning och crossfit. På försommaren 2024 kände hon en knöl i sitt vänstra bröst. En upptäckt som skulle komma att vända upp och ner på tillvaron.

"Efter min första vårdkontakt blev jag remitterad vidare till mammografi, ultraljud och biopsi som gjordes veckan därpå. Ultraljudet visade en tumör som var 35 x 30 mm stor och läkaren signalerade redan där och då att det inte såg bra ut. Jag och min man ställde in oss på en cancerdiagnos.

En känslomässig bergochdalbana
På återbesöket fick vi svar att tumören var godartad. Vi blev förstås lättade men läkarna var lite fundersamma och jag fick tid för en ny biopsi redan dagen efter. När svaret kom stod det klart att det var bröstcancer.

Det blev en känslomässig bergochdalbana med olika besked och förtvivlan när jag fick det slutliga beskedet. Det jobbigaste var att berätta för mina barn och övrig familj. Det var så många frågor, så få svar och en väldigt orolig period. Det blev lättare när väl behandlingarna var i gång. Då hade man något att hålla i handen och bara följa med behandlingsplanen.

Tuffa behandlingar gjorde henne helt utslagen
Min behandling började med sex omgångar cellgifter och antikroppar var tredje vecka. Väldigt tuffa behandlingar och jag var helt utslagen vissa perioder. Nästa steg var operation. En tårtbit togs bort samt portvaktskörtlar för att se om cancern spridit sig. Det visade det sig att den spridit sig till två lymfkörtlar. Det blev ytterligare en operation där alla lymfkörtlar i armhålan togs bort.

Därefter fick jag strålbehandling, varje vardag i 20 dagar. Förhoppningen var att efter det här så skulle behandlingen vara klar. Men analyser av operationen visade på levande cancerceller i det som opererats bort, så blev det mer cellgifter och antikroppar, 14 omgångar var tredje vecka." Den 7 april i år gjorde Maria sin sista cellgiftsbehandling och är nu färdigbehandlad.

Hur har du upplevt den vård du har fått?
"Jag är extremt tacksam för vården i Sverige. Har mött helt fantastiska människor och kan inte nog tacka alla läkare och sjuksköterskor. Alla har varit väldigt tillmötesgående och förstående och ser människan bakom".

Vad betydde stödet från Emelie under den här tuffa tiden?
"Det har varit ovärderligt att ha Emelie vid min sida hela vägen. Det stödet, peppen och stöttningen som Emelie gav – det går inte att förklara hur mycket det betydde. När Emelie kände sin knöl i bröstet så låg jag på för att hon skulle göra en undersökning, även om vi båda två nog tänkte att risken att även hon skulle ha bröstcancer var minimal. När beskedet väl kom så var det en chock, men det har känts fint att kunna finnas där för henne. Även om varje person har en unik cancerresa så kan jag ändå säga: jag vet hur det är. Emelie var min bästa vän redan innan men nu har vi nog kommit varandra ännu närmare".

Hur upptäckte du att du var sjuk Emelie?
"Maria hade under Rosabandsmånaden förra året köpt en ”tuttvål” på apoteket till mig. Hon skrev ett sms om att hon hade glömt ge den till mig när vi sågs, men uppmanade mig samtidigt att känna ordentligt på mina bröst. När jag duschade den kvällen kände jag en knöl i mitt vänstra bröst. Jag tänkte att jag var paranoid, för vad var oddsen att jag, samma dag som min bästa vän som har bröstcancer ber mig att känna efter noga, faktiskt skulle upptäcka en knöl – och att den dessutom skulle vara något? Jag lät det gå ett par månader, men när knölen inte hade försvunnit i december fick jag en känsla av att jag nog behövde kolla upp den.

Barnen fick beskedet två dagar före julafton
Torsdagen den 18 december 2025 ringde jag vårdcentralen och blev inbokad för en undersökning redan måndagen efter. Hela helgen kände jag mig fånig och sa många gånger till min man att jag ville avboka tiden, eftersom jag inte ville ta upp tid för någon annan. För självklart var det här inget allvarligt. Men han övertalade mig att åka ändå.

Jag trodde att jag bara skulle dit lite snabbt för att bli undersökt och att jag i värsta fall skulle bli inbokad eller kallad på mammografi senare. När jag kom dit fick jag direkt träffa en läkare som kände på knölen och skickade mig vidare på mammografi och ultraljud. Läkaren som gjorde ultraljudet sa direkt att han kunde se att det var en cancerknöl och att han behövde göra en biopsi.

När den var klar fick jag gå tillbaka till den första läkaren igen. På vägen dit gick jag förbi min man, som satt i väntrummet, och när jag såg honom brast det för mig. Jag fattade ingenting. Läkaren berättade sedan massor med saker, men jag tror inte att varken jag eller min man tog till oss speciellt mycket där och då. En och en halv timme senare satt vi i bilen med ett papper i mitt knä där det stod: ”Till dig som ska opereras för bröstcancer”. Två dagar före julafton fick vi alltså åka hem och berätta för våra barn att jag hade drabbats av cancer.

Starkare än du tror, modigare än du känner
När Maria fick veta att hennes bästa vän också drabbats, skrev hon följande i ett inlägg i sociala medier:

"Min fantastiska vän. Starkare än du tror, modigare än du känner. Det är okej att vara rädd, arg, ledsen och trött. Alla känslor får plats. Jag är med dig tillsammans de dagar det känns tungt, men också för att fira varje litet steg framåt. Vi tar det här en dag i taget och jag släpper inte din hand. Jag finns här – varje steg, varje dag. Jag hoppas jag kan stötta dig på samma sätt som du stöttat mig det senaste året. Fight mode on Emelie". 

Livets tuffaste resa börjar
"Efter chockbeskedet väntade vad som kändes som en evighet på svar från biopsin, om vilken typ av bröstcancer jag hade drabbats av", berättar Emelie. "Eftersom det var precis runt jul dröjde det extra många dagar innan jag fick beskedet. Tyvärr följdes det av ytterligare veckors väntan, eftersom jag var tvungen att testas för genetisk cancer då även min mamma drabbades i väldigt ung ålder. Till slut kom svaret att cancern inte var genetisk och då kunde planen framåt göras.

I mitten av februari gjorde jag min första operation för att få bort tumören, vilket senare fick kompletteras med ytterligare en operation för att vara säkra på att allt var borta. Mellan april och augusti behandlades jag med cytostatika (cellgifter) och parallellt med detta även antihormonella sprutor. Därefter avslutades behandlingen med strålbehandling under tre veckor i september. Planen är även antihormonell behandling med sprutor och tabletter i fem år framöver.

Hur reagerade du på de olika behandlingarna?
Tyvärr har hela min resa kantats av olika biverkningar, och det började redan efter operationerna. Dels domnade min arm och hand bort under den första operationen och det tog flera veckor innan känseln kom tillbaka som vanligt. Sedan ville operationssåret inte läka som det skulle, så jag har näst intill ätit antibiotika från februari fram till augusti.

Även cellgifterna tog hårt på mig och jag betade nog av i stort sett alla biverkningar man kan drabbas av: extrem huvudvärk, blåsor i munnen, trasiga händer, tappat hår samt hud och naglar, ont i kroppen, illamående, vallningar och nattliga svettningar med mera. Jag fick även en blodpropp och behövde ta blodförtunnande sprutor i magen under sex veckor. Strålningen har däremot rullat på bra. I skrivande stund har jag tre dagar kvar. Det enda jag har märkt av är lite ömhet i bröstet samt lite trötthet.

Hur har du upplevt den vård du har fått?
Alla jag har mött inom vården under den här resan har varit fantastiska och jag har verkligen fått den hjälp jag behövt med allt.

Vad betydde stödet från Maria under den här tiden?
Det har varit så otroligt skönt att ha Maria vid min sida hela vägen. Det vet jag att jag hade haft oavsett, och även om våra behandlingar inte alls har varit likadana har det varit väldigt skönt att ha någon som förstår vad det är man går igenom. Någon som peppar och hejar, men också någon man kan gnälla till och vara arg och ledsen med. Jag kan också nu i efterhand ha en helt annan förståelse för hur Maria hade det och har det i sin resa.

Även om jag önskar att ingen av oss hade drabbats av den här skitsjukdomen, så är det, om jag ändå ska försöka se något fint i allt elände, att vi har och har haft varandra hela vägen. Oavsett hur overkligt det än är att vi skulle drabbas så tätt inpå varandra.

Samlar in pengar till Nyckelfonden
I oktober kommer Maria och Emelie att genomföra en insamling till cancerforskningen via Nyckelfonden.

Vill du veta mer om detta?
Hör gärna av dig till Maria Hedlund på 070-929 18 47.