COP17: Länder eniga om att skala upp åtgärder för naturen, men finansieringen är inte löst

– Besluten på COP17 ger en stark signal till världens länder att de måste göra mer för att genomföra målen för biologisk mångfald. Men utan tydliga beslut som säkrar finansieringen för arbetet så hänger det nu på länderna som åker hem från Jerevan att ta ansvar för att ordna de resurser som krävs för att öka takten i arbetet, säger Ankin Ljungman, policychef för WWF Sverige, som varit på plats på mötet i Armenien.

Under två veckors långa och krävande förhandlingar i Jerevan har regeringsdelegationerna bland annat gått igenom vad länderna gjort för att uppfylla det globala ramverket för biologisk mångfald som antogs 2022.

De beslut som tagits ger vägledning om vad länder måste göra för att skala upp och påskynda åtgärder, men andra punkter har skjutits upp till mellanmöten före COP18, som ska äga rum i Ecuador 2028. Exempelvis beslut om tillgång till fördelning av nyttan från digital sekvensinformation (DSI) från genetiska resurser.

– För att klara finansieringen till arbetet måste de företag som gör stora vinster genom att använda naturens genetiska resurser vara med och bidra till att skydda naturen. Men en överenskommelse om hur det ska göras finns inte än, säger Ankin Ljungman.

Vid förra FN mötet för biologisk mångfald – COP16 i Colombia – hyllades Cali-fonden som ett av de viktigaste resultaten under konferensen. Syftet med fonden är att företag som drar nytta av naturens genetiska resurser ska vara med och bidra till att finansiera naturvård. Detta är kärnan i principen om nyttofördelning: att en del av de värden som skapas från naturen ska återföras till bevarandet av naturen.

En viktig del av fonden är att den skulle ge 50 procent av sina pengar till urfolk och lokalsamhällen. Men på COP 17 har framstegen för fonden stannat av – vissa länder föreslår att fonden måste nå en kritisk tröskel på 150–200 miljoner USD innan den aktiveras och parterna kunde inte komma överens om de föreslagna tröskelvärdena för företag att betala.

 –Det är oroande att se att trots den globala översynen visat att urfolks och lokala samhällens roll i genomförandet inte prioriterats tillräckligt, så har parterna i flera fall försökt försvaga besluten kring stärkandet av rättigheter, istället för att erkänna den viktiga roll som dessa grupper spelar för naturvården, fortsätter Ankin Ljungman.

Däremot, menar hon att vid detta möte har flera positiva initiativ vid sidan av förhandlingarna tagits, bland annat beslutet att finansministrar och miljöministrar ska föra dialog kring hur naturen kan integreras i finanspolitiken. Också att en grupp regeringar vill gå vidare med arbetet för att fasa ut skadliga subventioner och ställa om dem till incitament som gynnar naturen

Vad det gäller Sveriges roll i det här arbetet så menar Ankin att Sverige måste, tillsammans med övriga EU-länder, skala upp arbetet med naturrestaurering.

 –Nu måste Sverige verkligen göra detta. Det kräver både en ambitiös nationell restaureringsplan som säkerställer att lagens krav kan uppfyllas och att det sker konkreta restaureringsåtgärder på marken. Det svenska utkastet till restaureringsplan som skickades till EU-kommissionen i december levde tyvärr inte alls upp till detta. 

 –Biologisk mångfald måste också ges större tyngd i politiken och integreras i alla sektorer och politikområden bland annat genom ett naturpolitiskt ramverk, motsvarande det vi har för klimatet, avslutar hon.