Bortförd mot sin vilja – stora brister i handläggningen av barn och unga som förs utomlands

–  Vi ser att det finns brister både före och efter ett bortförande. Samhället behöver bli bättre på att fånga upp de signaler som i många fall finns, för att förhindra bortföranden. De personer som återvänder till Sverige efter ett bortförande fångas inte upp av myndigheterna och återvänder därför ofta till en hemmiljö med hedersrelaterat våld och förtryck, säger Lena Ag, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten.

Rapporten bygger på 26 intervjuer med 31 yrkesverksamma inom socialtjänst, polis, skola, särskilda resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck samt ideella organisationer. De har berättat om totalt 171 utsatta individer som de har kommit i kontakt med. Av dessa har 143 blivit bortförda och för 28 stoppades bortförandet.

Den vanligaste risken för ett bortförande är enligt intervjuerna att det fanns utsatthet för hedersförtryck, det gällde 74 procent av fallen. I 33 procent av fallen fanns en utsatthet för fysiskt våld. En gemensam nämnare för många av de som förts bort är även att utsattheten var känd sedan tidigare av en eller flera myndigheter (detta gällde 64 procent av fallen).

–  Ett vanligt syfte med att barnet förs bort är att undvika ett myndighetsbeslut. Detta ska inte tolkas som att myndigheterna skulle ha hållit sig undan, tvärt om, de hade behövt gå in i ett tidigare skede för att skydda barnet. säger Sara Bäckström, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

–  Enligt de uppgifter vi får från bland annat socialtjänst så saknas ibland förutsättningar, exempelvis vad gäller resurser, kompetens och rutiner för att agera korrekt i de här ärendena, säger Sara Bäckström.

Jämställdhetsmyndigheten har tagit fram rekommendationer för arbetet med bortförda barn och unga.

–  Till exempel att utreda ett nationellt inrapporteringssystem för bortföranden/ofrivilliga utlandsvistelser så man kan kartlägga omfattningen. Skolan skulle också behöva utöka och systematisera informationen till elever och personal kring bortföranden. Därtill hade ett utvecklat arbete med skyddsbedömningar och hot- och riskbedömningar, kombinerat med tillräcklig kännedom om hedersrelaterat våld och förtryck, sannolikt lett till att fler barn hade fått rätt insatser. Vi rekommenderar också att en lämplig myndighet får i uppdrag att arbeta för systematisk uppföljning av insatser till individer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck säger Sara Bäckström.

Fakta:

Jämställdhetsmyndigheten har inom ramen för ett regeringsuppdrag intervjuat yrkesverksamma inom socialtjänst, polis, skola, särskilda resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck samt ideella organisationer. Intervjuerna har genomförts med syftet att identifiera riskfaktorer och vilka insatser som getts före och efter att ett bortförande har skett.Cirka 85 procent var barn vid tiden för det (riskerade) bortförandet. Drygt hälften var flickor/kvinnor, knappt 15 procent var pojkar/män och i resterande fallen var könet okänt. I den sistnämnda kategorin hittar vi inte minst yngre syskon som förts bort samtidigt som den person som ärendet huvudsakligen gäller.

Rapport Bortförda barn och unga

Rapporten är en delredovisning av Jämställdhetsmyndighetens uppdrag att kartlägga och sprida kunskap om hedersförtryck samt annat våld och förtryck som personer med koppling till Sverige har erfarit under utlandsvistelse. I uppdraget ingår inte att kartlägga omfattningen av utsattheten i Sverige.

I slutrapporten som presenteras hösten 2023 kommer intervjuerna med yrkesverksamma bland annat att kompletteras med intervjuer med utsatta.