Kommentar till Svenska Dagbladets granskning av ”Krisen i sjukvården”

Grundantagandet för Joel Arvidssons samtliga artiklar är att inhyrningen ökar, men SKL:s statistik för kvartal tre 2018 visar att så inte är fallet. Tvärtom ligger kostnaderna under det senaste året stilla. Varför denna fakta utelämnats är svårt att förstå, eftersom han i övrigt noga redogör för all statistik fram till dess att ökningarna avstannat.

Inhyrningen utgör runt 3,6 procent av landstingens personalkostnader inom vård och omsorg och de har under det senaste året legat stilla – utgifterna har inte ökat 2017–18. Genom att redovisa statistik fram till 2017, när senare statistik från SKL ger en helt annan bild och sedan påstå att ingen vändning är i sikte, är både vilseledande och felaktigt.

Artiklarnas författare Joel Arvidsson använder begrepp som ”skenande konsultnota”, ”största spenderarna”, ”de dyra satsningarna”, ”spränger budget”, ”väldigt lite pekar på att pendeln kommer att svänga – snarare tvärtom”, och ”den snabbt svällande branschen”. Han beskriver hur ”miljarder rullar från landstingens kassakistor”. Men inget av dessa begrepp används av någon av de intervjupersoner som deltar i artiklarna. Tvärtom pekar de intervjuade på att alternativkostnaden för egen bemanning i landstingen kan vara lika hög, och att ökningen avstannat.

Arvidsson skriver också: ”arbetsskygga läkare med feta lönekuvert. Det är mångas bild av vad en stafettläkare är”. Det grova påståendet måste vara artikelförfattarens helt egna åsikt, eftersom ingen av de intervjuade personerna ger uttryck för något liknande. Inhyrda medarbetare är oftare utlandsfödda än andra medarbetare i vården, och några även äldre, 65+. De är mycket kompetenta och uppskattade på sina arbetsplatser.

Arvidsson val av uttryck och vinkel gör det svårt att undvika intrycket av en ideologisk agenda i rapporteringen. Den ger därför inte heller en rättvisande bild.

Det är också viktigt att förstå bakgrunden till vårdbemanningsföretagens tillväxt. I slutet av 90-talet slutade landsting att hyra in externt och hanterade sin egen vikariebemanning. De interna lösningarna (vikariepooler och liknande) har gradvis fasats ut eftersom kompetensföretag kan erbjuda högre leveranssäkerhet till lägre kostnader. Det här vet tjänstemännen ute i landstingen, men alternativkostnaden sammanställs inte av SKL och inte heller regionalt gentemot ansvariga politiker.

Den totala personalkostnaden för hälso- och sjukvård 2016 uppgick enligt SKL till 128 miljarder. 96,4 procent av dessa kostnader går till direktanställda i landstingen. De inhyrda medarbetarna träffar många fler patienter vilket innebär att en konsult i vården ger mycket vård för pengarna. Det finns inga tydliga samband mellan bristande patientsäkerhet, kontinuitet och inhyrning. Däremot är det tydligt att vakanser påverkar patientsäkerheten (IVO okt 2017). Det är mycket viktigare för patientsäkerheten att få träffa en läkare överhuvudtaget. Det är också mycket viktigt att vårdpersonalen inte är utarbetad eller stressad eller uttröttad. Konsultläkare är därför en avlastning som är värdefull och kostnadseffektiv.

Det är även synd att SVD valt att enbart använda ”rörelsemarginal” för att beskriva bolagens lönsamhet. Gissningsvis har detta gjorts för att inte behöva förklara hur prispressad branschen är och hur små bolagens vinster är.

Landstingen ska inte vara ”beroende” av inhyrda medarbetarna, det gagnar ingen. Däremot är inhyrning av kompetenta konsulter en effektiv strategi om man vill öka vårdens kapacitet. Om målet är att säkra kapacitet och kontinuitet måste vården styras mot dessa mål och inhyrningen vara mer långsiktig. Ta hjälp av experter och bygg långsiktiga samarbeten som säkrar vårdens kompetensförsörjning istället. Så får vi ordning och reda i vården.

Läs vår rapport Inhyrda medarbetare i vården – Kreicbergs­rapporten och Tillsammans för bättre kontinuitet i vården

För mer information:
Carina Kit, Kommunikationschef
Tel: 076 525 88 17