”Läkaren förklarade att i vanliga fall aborteras ett sådant foster som jag naturligt. Men jag var naturens misstag som överlevde. Det fick jag höra när jag var tretton år.”

Radiodokumentären om Vipeholmsanstalten är en historia om övergrepp, våld, medicinska experiment, misshandel och misskötsel som vi har svårt att förknippa med Sverige, men som har återverkningar långt in i nutid.

När Vipeholmsanstalten var som störst på 1950-talet fanns där plats för 1000 patienter. 

-         De människor som var intagna där skulle i dag benämnas som personer med intellektuell funktionsnedsättning. På den tiden kallades de för sinnesslöa, obildbara idioter som ansågs ligga samhället till last, säger Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR. 

Hon är starkt berörd av Vipeholm och av den debatt som nu pågår om hur Sverige har hanterat människor med funktionsnedsättning.

-         Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten är ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar, många av dem även med nedsatt rörelseförmåga, förklarar hon.

När ett barn föddes med en funktionsnedsättning övertalades ofta föräldrarna att lämna bort det till en institution med förklaringen att det skulle bli bättre för barnet och lättare för familjen. Institutionen var ofta ett sjukhus som låg långt bort från hemmet. Besök från anhöriga uppmuntrades inte, inte heller hembesök. 

-         När barnet väl placerats på institution fanns det mycket lite insyn i vad som försiggick. Dokumentationen var sparsam och kommunikationen med barnens föräldrar var även den sporadisk, torftig och inte alltid helt sanningsenlig. Barnen levde ofta inte så länge och begravdes anonymt. Att människor misshandlades på alla möjliga sätt, svalt, inte fick vård, omtanke eller närhet var vanligt, säger Åsa Strahlemo.

Hon menar att institutionsvården är en del av vår historia som sällan berättas.

-         Än i dag tystas berättelser ned och tas inte på allvar. Nu är det dags att staten ger alla de människor som drabbats en offentlig ursäkt. De behöver få upprättelse, erkännande och bli lyssnade på, säger Åsa Strahlemo.

Hur en ursäkt och ett erkännande gestaltas anser hon spelar mindre roll; staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum eller en minnesplats.

-        Att det görs är det viktiga. Men lika viktigt är att samtidigt förhindra att något liknande sker igen. I dag byggs det återigen nya boenden för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Boenden där det finns barn, unga och vuxna och där gruppens behov och personalens vilja sätts före individens behov och önskemål. Där individen själv inte kan bestämma över sin vardag eller sin hemmiljö fullt ut, för att det inte anses viktigt, ekonomiskt hållbart eller möjligt resursmässigt. Detta ska vara individens trygga hem, men alltför ofta framkommer att människor far illa på boenden runt om i landet. Det är som om vi inte lärt oss något alls av historien. Kanske för att den inte berättas för alla, säger Åsa Strahlemo. 

Hon tror att alla de brott som skett har sin grund i att alla människor inte anses ha lika värde eller rättigheter. 

-         Trots att Sverige har skrivit under och ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning efterföljs den inte. Därför är det viktigt att Sverige nu går ett steg längre och gör konventionen till svensk lag, säger Åsa Strahlemo. 

Lyssna på Åsa Strahlemo i Sveriges Radio P1:

En längre version: https://sverigesradio.se/artikel/7618160

En kortare version: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7616348

Ekot, ca 9 minuter in i programmet: https://sverigesradio.se/avsnitt/1616491

För fler kommentarer, var god kontakta:

Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet, telefon 070 – 50 88 029, asa.strahlemo@dhr.se