Varför är inte pensionerna jämställda?

Vid en jämförelse som gjordes i en statlig rapport häromåret visade det sig att kvinnliga pensionärer i genomsnitt har en pension som är 26 procent lägre än den män har. Motsvarande skillnad när det gäller lön för förvärvsarbetande på hela arbetsmarknaden var 17 procent. Varför är läget för jämställdheten mellan könen så mycket sämre för pensionerna, kan man med rätta fråga sig?

Pensionen ses enligt min erfarenhet av många som ett slags kvitto eller bevis på vem man har varit och hur man presterat under ett långt yrkesliv. Det finns också en förväntan på att staten, den goda och lite allvetande, på något sätt genom den allmänna pensionen ska utjämna de orättvisor i inkomstnivå som kanske har funnits under de många åren av arbete fram till pensionsdagen. Och så blir det i själva verket ännu större skillnader i inkomst efter pensionen! Det är kanske inte så konstigt att ropen om åtgärder mot de ojämställda pensionerna har blivit allt vanligare de senaste åren.

För mig är en viktig förklaring till den ökade skillnaden i pensionsutfall mellan könen de enorma förändringar av det allmänna pensionssystemet som skedde för mer än 20 år sedan. Den viktigaste ändringen var skiftet till den numera nästan heligförklarade livsinkomstprincipen. Pensionen skulle inte som tidigare bygga på ett genomsnitt av de bästa inkomståren, utan hela (arbets)livet skulle räknas. En liten procent av varje intjänad och beskattad krona skulle på pensionsdagen ge ett sparkapital som sedan skulle omräknas till en månatlig pension. Den utjämnade effekten mellan könen som det gamla ATP-systemet hade försvann.

Det finns i dagens system barnårsrätter och intjänande av pensionsrätt vid till exempel högre studier men det ger inte alls samma kompensation som tidigare. Politiken ansåg att ATP-systemet var ekonomiskt ohållbart och orättvist mot den som arbetat i många år. Det nya systemet har uppnått en sak, ett pensionssystem som är ekonomiskt stabilt. De övriga målen har inte uppnåtts. I särskilt hög grad gäller det, som jag ser det, den ekonomiska jämställdheten mellan könen. Avskaffandet eller försämringen av änke- och efterlevandepensionerna har ytterligare spätt på ojämlikheten.

I det nya systemet blir pensionen helt enkelt ett resultat av varje persons livsinkomst. Högre studier, föräldraledighet, deltidsarbete, sjukskrivning, tidigare utträde från arbetsmarknaden och lägre lön, är alla faktorer som så att säga ”drabbar” kvinnor i högre utsträckning än män. Det ojämställda yrkeslivet leder därmed obönhörligt till ojämställda pensioner. Politiken är nu förvånad över detta. För mig som följt pensionsfrågan länge kan jag konstatera att den här utvecklingen måste sägas vara ”enligt plan”. Om livsinkomsten ska råda blir det så här.

Men tjänstepensionerna då, undrar kanske någon? De som fack och arbetsgivare avtalat om och som kompletterar den allmänna pensionen. De ger ju mer till högavlönade, som oftast är män. Ja, precis som i sjuk- och föräldraförsäkring så betalar arbetsgivaren mer för högavlönade än för andra. Förklaringen till det är att det allmänna pensionssystemet inte ger något intjänande av pension för lön över en viss nivå, omräknat cirka 45 000 kronor i månaden. En högre tjänstepensionspremie ger förstås en högre pension i kronor räknat, men inkomstbortfallet vid pensioneringen blir ändå normalt - både i kronor och som andel av lönen före pensioneringen - större ju högre lön den anställde hade vid pensionstidpunkten.

Svante Uhlin

pensions- & försäkringsexpert Offentliganställldas Förhandlingsråd (OFR)