Målet är en jämställd idrott – men än har vi långt kvar

För att följa upp hur utvecklingen ser ut i Västerbottens idrottsrörelse frågar RF-SISU Västerbotten årligen länets ordföringar hur de jobbar med jämställdhetsfrågan i sin förening. Svaren antyder att idrottsrörelsen kommit en bit på vägen, men har en lång väg kvar innan vi når målet.

God kännedom om målet – men få har en egen plan

Målet, dvs. att kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen, är något hela 93 procent av ordföringarna i Västerbottens idrottsföreningar uppger att de har kännedom om. Ändå är det bara en dryg tredjedel av föreningarna som svarar att föreningen har en egen plan, policy eller liknande för att arbeta mot en mer jämställd idrott.

– Det är verkligen bra att så många känner till idrottens jämställdhetsmål. Men, jämställdhet kommer inte av sig själv. Det är inte bara något som händer. För att nå jämställdhet i en idrottsförening krävs ett engagerat, uthålligt och framför allt ett medvetet arbete. En plan eller en policy föregås ju oftast av en analys av den egna verksamheten och ger svar på frågor som: Hur ser förutsättningarna ut hos oss? Vad behöver vi prioritera? Var gör vi bra redan nu? Utifrån den analysen sätts mål upp som i sin tur kopplas till åtgärder och handlingar. Chansen att det är rätt åtgärder ökar mångdubblat om de har föregåtts av just en analys. Därför är det så vansinnigt viktigt att som förening faktiskt ta en plan. För jag är i princip helt säker på att de allra, allra flesta styrelser är för jämställdhet, men att det ofta saknas en gemensam eller delad bild av problemet och därmed inte heller någon överenskommen väg framåt, säger Åsa Johansson, sakkunnig i inkludering på RF-SISU Västerbotten.

– Det jag skulle vilja se under kommande år är att fler föreningar tar ansvar för jämställdhetsutvecklingen i sin förening och inte bara låter saker och ting fortgå.

Representationen av kvinnor är undermålig – såväl i styrelser som bland övriga ledare

Som en indikator för hur jämställda föreningar och förbund är mäts representation inom idrotten i olika former. Riksidrottsförbundet ställer bland annat som krav att alla specialidrottsförbund ska uppnå minst 40 procent av vardera kön i styrelser och valberedningar.

När Västerbottens idrottsföreningar svarar på hur representationen ser ut i sin föreningsstyrelse svarar en tredjedel att de når målet om en 40/60-fördelning av män och kvinnor – en svagt positiv trend jämfört med tidigare år. Betydligt mer ojämlikt är det dock på ordförandeposten som innehas av nära 70 procent män. Bättre ser det inte ut på övriga ledarposter då endast en tredjedel av ordföringarna uppskattar att det finns en jämn fördelning av män och kvinnor som ledare i föreningen. Mer än hälften svarar att det finns en ”stor övervikt” eller ”övervikt” av män som är ledare. 

– Det är verkligen ingen munter statistik. I min egen analys vågar jag påstå att det finns ett tydligt samband mellan den här statistiken och att så få föreningar har en plan för sitt jämställdhetsarbete. Om fler föreningar drev ett medvetet jämställdhetsarbete är jag övertygad om att siffrorna skulle se annorlunda ut.

– Det är inte rimligt att Sveriges och Västerbottens största folkrörelse fortfarande till största delen leds av män, både på förtroendeposter i styrelsen och som tränare i idrottsverksamheten. Nu kanske jag provocerar någon, men det betyder förmodligen att det stämmer. Jag menar att det faktum att det fortfarande ser ut så här är en kvarleva från en svunnen tid som vi behöver göra upp med. Det är dags att vi alla tar ansvar för det.