Iran: Sexuellt våld har använts av iranska säkerhetsstyrkor för att krossa "Kvinna, Liv, Frihet" upproret.

I Amnesty International's 120-sidiga rapport, “They violently raped me”: Sexual violence weaponized to crush Iran’s “Woman Life Freedom”, kan vi berätta hur sexuellt våld använts som vapen för att tysta upproret. Detaljerad bevisning berättar om de fasanfulla övergrepp de personer som Amnesty har intervjuat har fått utstå. Det rör sig om 45 överlevande, varav 26 män, 12 kvinnor och sju barn. De har bland annat utsatts för våldtäkt, gruppvåldtäkt och/eller andra former av sexuellt våld efter att godtyckligt gripits för att ha utmanat årtionden av förtryck och djupt befäst könsbaserad diskriminering. Förövarna har bestått av personer från den iranska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Hittills har ingen tjänsteman åtalats för de fall av våldtäkt och annat sexuellt våld som dokumenteras i rapporten.   

“De skrämmande vittnesmål vi samlat in pekar på ett bredare mönster där sexuellt våld används som ett viktigt vapen i de iranska myndigheternas arsenal av repression mot protesterna och förtryck av oliktänkande för att till varje pris hålla fast vid makten", säger Amnesty Sveriges generalsekreterare Anna Johansson 
 

Det sexuella våldet använts brett och mörkertalet är stort 
Amnestys rapport avslöjar att förövarna av våldtäkt och andra former av sexuellt våld har varit tjänstemän inom revolutionsgardet, den paramilitära Basij-styrkan och underrättelseministeriet. Förövarna fanns även inom olika grenar av poliskåren inklusive den offentliga säkerhetspolisen, utredningsenheten för Irans polis och polisens specialstyrkor. 

Bland överlevarna fanns kvinnor och flickor som trotsigt hade tagit av sig sina huvuddukar, liksom män och pojkar som gick ut på gatorna för att uttrycka sin upprördhet över decennier av könsbaserad diskriminering och förtryck.   

Användandet av sexuellt våld under "Kvinna, Liv, Frihet"-upproret är svår att uppskatta, eftersom stigmatisering och rädsla för repressalier vanligtvis leder till underrapportering. Amnestys detaljerade dokumentation av 45 fall i mer än hälften av Irans provinser, tillsammans med berättelser från överlevande och andra tidigare fångar om ytterligare fall av våldtäkt och annat sexuellt våld mot ett stort antal fängslade demonstranter, tyder dock på att de dokumenterade överträdelserna är en del av ett bredare mönster.   
 

"Är det inte det här ni vill uppnå med frigörelsen?    
Sexton av de 45 överlevande vars fall dokumenterades i rapporten våldtogs, däribland sex kvinnor, sju män, en 14-årig flicka och två pojkar i åldrarna 16 och 17 år. Sex av dem - fyra kvinnor och två män - blev gruppvåldtagna av upp till 10 manliga agenter.  

Statliga agenter våldtog kvinnor och flickor vaginalt, analt och oralt, medan män och pojkar våldtogs analt. Överlevande våldtogs med trä- och metallbatonger, glasflaskor, gummislang och/eller agenternas könsorgan och fingrar. Våldtäkterna ägde rum i häkten och polisbilar, liksom i skolor eller bostadshus som olagligen hade gjorts om till häkten.     

Farzad, som utsattes för gruppvåldtäkt i en skåpbil som tillhörde polisens specialstyrkor, berättade för Amnesty International: "Civilklädda agenter tvingade oss att vända oss mot fordonets väggar och gav våra ben elektriska stötar ... De misshandlade oss ... bröt min näsa och slog ut mina tänder. De drog ner mina byxor och våldtog mig ... Jag slets verkligen i stycken ... Jag kräktes mycket och blödde från min ändtarm."   

Maryam, som blev gruppvåldtagen i ett av revolutionsgardets häkten, berättade att hennes våldtäktsmän sa till henne: "Ni är alla beroende av kuk, så vi gjorde er en tjänst. Är det inte det ni vill ha av frigörelsen?" 

Våldtäkt och annat sexuellt våld åtföljdes ofta av andra former av tortyr och misshandel som sparkar mot bröst och könsorgan, piskning, elchocker, att sticka nålar eller lägga is på mäns testiklar. Offren tvingades ta oidentifierade piller eller injektioner, förvägrandes mat och vatten samt utsattes för grymma och omänskliga förhållanden i häkte. Säkerhetsstyrkor nekade också rutinmässigt överlevande medicinsk vård, inklusive för våldtäktsrelaterade skador.   

Ingen inhemsk väg till rättvisa   
Den överväldigande majoriteten av överlevande berättade för Amnesty International att de inte lämnade in klagomål efter frigivningen, eftersom de var rädda för ytterligare skada och ser det som att rättsväsendet var ett verktyg för förtryck snarare än upprättelse.   

Flera av de överlevare som Amnesty pratade med berättade att deras klagomål till åklagare ignorerades och flera som framförde formella anmälan efter frigivningen tvingades dra tillbaka dem efter att säkerhetsstyrkor hotat att kidnappa och/eller döda dem eller deras släktingar.  

"Utan politisk vilja och grundläggande konstitutionella och rättsliga reformer finns det ingen rättvisa eller upprättelse för överlevare. Iran har gång på gång har avslöjat sin skamliga oförmåga och ovilja att effektivt utreda brott enligt internationell rätt". Det internationella samfundet har en skyldighet att stå vid de överlevandes sida och utkräva rättvisa” säger Anna Johansson 

Efter traumat, en längtan efter rättvisa   
De kvinnor, män och barn som intervjuats av Amnesty International har berättat att de fortfarande lider av fysiska och psykologiska trauman som våldtäkt och andra former av sexuellt våld orsakat.  

Mamman till en skolpojke som våldtogs berättade för Amnesty International att hennes son hade försökt begå självmord två gånger under tiden i häktet.   

Överlevaren Sahar berättade, "Jag brukade vara en kämpe i livet. Även när den islamiska republiken försökte bryta ner mig fortsatte jag. Men på senare tid har jag tänkt mycket på självmord... Jag är som en person som väntar hela dagen på att det ska bli natt så att jag kan sova." 

Zahra, en kvinna som våldtogs av en agent från polisens specialstyrkor, beskrev de långvariga psykologiska konsekvenserna:    

"Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli samma person igen. Du kommer inte att hitta något som kan få mig att hitta tillbaka till mig själv, som kan ge mig min själ tillbaka ... Jag hoppas att mitt vittnesmål kommer att leda till rättvisa och inte bara för mig".