Stora mängder mikroplaster från vägmarkeringar

Mikroplaster är en samlande beteckning för små plast- och gummifragment upp till fem millimeter stora. De kan tillverkas som mikroplast, till exempel för skrubbmaterial, eller bildas vid slitage eller nedbrytning av plast. Hur mikroplaster påverkar hälsan är till stor del okänt.

Det enskilt största utsläppet kommer från slitage av däck. Andra betydande källor är båtbottenfärger, granulat från konstgräsplaner och målning av byggnader. Nu visar den nya rapporten från VTI att slitaget av vägmarkeringar kan skapa lika stora mängder.

Uppskattningen bygger på enkätsvar från Sveriges kommuner, försäljningsstatistik, uppskattad slitageandel, vägnätets längd och beräkningar i tidigare studier. Den uppskattade mängden – 40-570 ton mikroplast om året – kan jämföras med 200-700 ton från båtbottenfärger, 100-300 ton för målning av byggnader och 500 ton från konstgräsplaner.

223 av 290 kommuner svarade på enkäten från forskarna, så intresset och engagemanget för den här frågan är stort.

– Samtidigt är kunskapen tyvärr närmast obefintlig. Nästan ingen vet hur mycket material till vägmarkeringar som man köper in eller av vilken kvalitet. Dessutom har få kommuner en budget specifikt för vägmarkeringar, konstaterar projektledaren Ida Järlskog.

– Det gör att vår uppskattning blir osäker. Men oavsett om det är 40 eller 570 ton så handlar det om betydande utsläpp.

Slitaget av vägmarkeringar påverkas framför allt av vinterväghållningen, användningen av dubbdäck och stora trafikflöden. De markeringar som slits mest är sådana som bilar och andra fordon passerar över, till exempel mittlinjer vid omkörningar, övergångsställen och stopplinjer. Ett övergångsställe slits så mycket att det normalt behöver underhållas varje år.

Slitaget, och mängden frigjorda mikroplaster, kan minskas genom bättre underhåll, material av högre kvalitet och lite försiktigare plogning och sopning. Forskarna öppnar också för en diskussion kring hur mycket vägmarkeringar som egentligen behövs.

– Kanske går det att förskjuta övergångsställen så att bilarna inte kör över de vita fälten? Och kanske kan man ta bort eller minska markeringar som främst har en dekorativ funktion? Sen är det förstås viktigt att tänka på trafiksäkerheten så att den inte påverkas, säger Ida Järlskog.

I ett uppföljande projekt, hoppas forskarna kunna granska vilka insatser som är mest effektiva och som kan ligga till grund för eventuella kommunala åtgärdsplaner. Förutom redan nämnda åtgärder kan det till exempel handla om krav i upphandlingen av vägmarkeringar. I dag finns inga bestämmelser för materialets kvalitet eller kontroll av underhåll.

Studien är finansierad av Naturvårdsverket. Den går att ladda ner här:   Microplastic emissions from wear of road markings – overview and assessment for Swedish conditions