Forskare: Läkemedelskommunikationen behöver förbättras när äldre skrivs ut från sjukhus

– Genom att göra patienterna mer delaktiga får vårdpersonalen viktig kunskap om patienten så att kommunikationen kan anpassas individuellt efter patienternas behov. Detta kan förebygga läkemedelsproblem efter utskrivningen, säger Henrik Cam, klinisk apotekare på Akademiska sjukhuset och doktorand vid Uppsala universitet.

Han har utfört en studie med fokus på hur personcentrerad vård fungerar i kommunikationen om läkemedel mellan äldre patienter och vårdpersonal under utskrivningsprocessen. Fokus var hur kommunikationen faktiskt sker i samband med utskrivning från sjukhus, hur patienterna upplevde kommunikationen, och hur läkemedelsbehandlingen fungerade cirka en vecka efter utskrivningen, om den skilde sig från vad som ordinerades. Studien är en del av ett större forskningsprojekt, IMPACT-care (Improved Medication Information and Patient Involvement at Care Transitions).

I takt med att världens befolkning åldras får äldre personer allt fler sjukdomar. De behöver fler läkemedel och har större risk att hamna på sjukhus än medelålders. Att läkemedel tas fel är en av de vanligaste bristerna i vården, och felen uppstår ofta i övergångar mellan vårdenheter, speciellt när äldre, multisjuka patienter skrivs ut från sjukhus. Utskrivning från sjukhus innebär ett riskmoment som kan leda till att läkemedel tas fel vilket i sin tur kan leda till oönskade akuta sjukhusbesök och att patienten behöver läggas in igen. En vanlig orsak är brister i kommunikation och informationsöverföring mellan olika vårdenheter eller mellan vårdenheter och patienten, ibland även med dennes närstående.

Flera orsaker till läkemedelsfel

Henrik Cam framhåller att det görs många ändringar i läkemedelsbehandlingen när man vårdas på sjukhus; läkemedel som kan ha bidragit till sjukhusinläggningen avslutas och ny behandling startas, både kortvarig och långvarig behandling. 

– Det antas ofta att patienter kan hantera sina läkemedel själva efter utskrivningen, att de förstår vad som är tänkt med behandlingen och kan boka återbesök vid behov. Detta kan dock vara svårt för många äldre som sällan är tillräckligt delaktiga i sin behandling under sjukhusvistelsen. Risken blir då att det blir missförstånd och läkemedlen tas fel när de kommer hem, framhåller han.

Personcentrerad vård innebär att man ser patienter som hela människor och inte bara diagnoser eller mottagare av behandling. Det handlar om att sätta individen i centrum och ta hänsyn till deras liv, familj, sjukdomshistoria, förståelse av sjukdomen, behov, önskemål och erfarenheter.
– Att genomföra personcentrerad vård är ibland svårt på sjukhus på grund av brist på stöd och ledarskap, men också tidsbrist och personliga faktorer som kulturella skillnader och bristande kunskap. Det är ännu mer komplicerat vid vård av äldre patienter med flera sjukdomar och där andra försvårande faktorer såsom hörsel- och kognitiv nedsättning inte är ovanligt, säger Henrik Cam och fortsätter:

– Studien visar att patienter oftast inte ges möjlighet att vara delaktiga i sin behandling och inte var medvetna om vilken information de behövde för att själva kunna ta hand om läkemedlen efter utskrivning. Vi kunde även se att det finns inneboende auktoritära strukturer mellan vårdpersonal och äldre, vilket kan bidra till en ovilja hos äldre patienter att vara mer delaktiga.

Nya arbetssätt för att involvera patienterna

Enligt Cam är det upp till vårdpersonalen att hitta arbetssätt som uppmanar patienterna till att bli mer involverade i de fall de vill vara det. Som exempel på åtgärder nämner han fler enkelsalar, vilket skapar en bättre samtalsmiljö, att inte ge all information till patienten strax innan hen ska åka hem och att aktivt involvera närstående i kommunikationen kring läkemedlen.

Henrik Cam menar att det fortfarande finns en otydlighet kring hur personcentrerad läkemedelskommunikation ska genomföras i Sverige. Enligt Socialstyrelsen ska sjukhusen ge patienterna en uppdaterad läkemedelslista och ett utskrivningsmeddelande, som förklarar vad som hänt under sjukhusvistelsen, vilka läkemedelsändringar som gjorts och planerna för uppföljning, allt skrivet på ett enkelt språk. En slutanteckning med liknande sammanfattande information ska också skickas till nästa vårdgivare. Det är också vanligt att läkaren har ett avslutande samtal med patienten innan utskrivningen.

– Trots dessa riktlinjer visar studien att det fortfarande finns brister i den personcentrerade kommunikationen kring läkemedel och i hur mycket patienter är involverade i beslut om sina läkemedel. Det finns definitivt utrymme för förbättringar och det är något som vår forskargrupp arbetar för, avrundar han.