Fyra av tio fornlämningsområden skadade vid skogsbruk

– Utvecklingen av hänsynen har stannat av och andelen skador minskar inte. Det krävs mer insatser, kunskap och information i alla led av skogsbruket för att spåren av människans historia ska kunna tas tillvara och användas istället för att förstöras, säger Michael Lehorst, kulturmiljöspecialist på Skogsstyrelsen.

Den omgivande bevarandemiljön kring en kulturlämning med fornlämningsskydd kallas fornlämningsområde i kulturmiljölagen. Området är lagligt sett en del av fornlämningen och har samma skydd som lämningen i sig och får alltså inte skadas eller ändras, utan länsstyrelsens tillstånd.

När skogsägaren planerar en åtgärd i skogen som kan skada eller ändra en fornlämning måste tillstånd sökas hos länsstyrelsen som hanterar ärenden enligt kulturmiljölagen. Avverkningen i sig kräver inget tillstånd, men fornlämningen får inte skadas. Tillståndet anger vilken miljöhänsyn som ska visas den fornlämningsskyddade miljön.

Skogsstyrelsen har under de senaste fem åren inventerat 688 fornlämningsområden som visar att det finns skador från skogsbruk i 38 procent och där länsstyrelsens beslut alltså inte följts. Även om den här skattningen är statistiskt osäker så har skadorna på fornlämningsområden varit i den storleksordningen sedan inventeringen startade 2012. Därmed kan nivån runt 40 procent anses vara tillförlitlig.

Den enskilt vanligaste orsaken till att länsstyrelsens tillstånd inte följs är att det utförts markberedning i området. Vid markberedning bearbetas marken för att skapa en bra växtplats för plantor och frön. Körskador och avverkningsrester som hamnar ovanpå lämningen är också vanliga. Ofta förekommer en kombination av skadeorsaker.

Skogsstyrelsen inventerar även skador på själva lämningen och senaste årens inventeringar visar att var tionde lämning, som till exempel fångstgropar eller tjärdalar, har skador.

Det som visat sig vara effektivt för att minska skadorna är så kallade kulturstubbar, 1,3 meter höga stubbar som markerar lämningar i terrängen. Där kulturstubbar används blir det färre skador.

– Bra placerade kulturstubbar är en effektiv och enkel åtgärd för att undvika skador vid avverkning och markberedning. Det är viktigt att välja vilka träd som ska bli kulturstubbar i god tid innan avverkningen, i stället för i ett sent läge när det är bråttom, säger Michael Lehorst.

Det är en stor fördel att ta in kunskapen om kulturlämningarna i och intill egen skog redan i skogsbruksplanen. Då kan det röjas och gallras med hänsyn till kulturmiljön, och det blir enklare att välja vilka träd som ska bli kulturstubbar, när det är dags för avverkning.

För att minska skadorna på vår historia i skogen, satsar Skogsstyrelsen på information, utbildning och rådgivning.På Skogsstyrelsens webbplats finns till exempel en webbkurs om hur man visar hänsyn till kulturlämningar.

Länk till statistiken: Skador på forn- och kulturlämningar 2024 - Skogsstyrelsen

Mer information:

Michael Lehorst, kulturmiljöspecialist, Skogsstyrelsen, michael.lehorst@skogsstyrelsen.se, 08-514 514 82

Presstjänst: 036-35 94 91, presstjanst@skogsstyrelsen.se
Vår presstjänst är tillgänglig vardagar kl. 8.00–16.30

Mer fakta

Kulturmiljöer i skogen kan utifrån lagskydd delas in i två kategorier

• fornlämningar som omfattas av kulturmiljölagen (1988:950) och
• övriga kulturhistoriska lämningar och biologiskt kulturarv som omfattas av hänsynsreglerna i 30 § skogsvårdslagen (1979:429).

Fornlämning är ett skydd enligt kulturmiljölagen. Skyddet omfattar lämningar efter äldre tiders bruk innan år 1850 och den omgivande miljö som lämningarna behöver för att bevaras (fornlämningsområdet).

Övriga kulturhistoriska lämningar är lämningar efter äldre tiders bruk från 1850 eller senare. De omfattas av skogsvårdslagen.

Skogsvårdslagen omfattar också det biologiska kulturarvet i skogen. Exempel på detta arv är arter, biotoper, bestånd gynnade och präglade av skogsbete eller hamlingsträd samt vårdträd i mark som tidigare varit inägomark.