Yttre och inre hot mot Sverige ökar – lagstiftningen behöver ses över

"I en tid när Sverige står inför ökande hot måste vi stärka skyddet av samhällskritiska funktioner. När angrepp mot flygplatser, fartyg och vägtrafik dessutom kommer inifrån, behöver lagstiftningen ses över – annars riskerar både trygghet och motståndskraft att urholkas", skriver Per Geijer i artikeln.

"Oavsett om störningen kommer utifrån eller inifrån blir resultatet detsamma: försvagad beredskap, minskad trygghet och försämrad förmåga att hålla samhället i gång. Det ska inte gå att utföra aktioner med uttalat syfte att lamslå kritiska delar av samhället utan att det får konsekvenser", säger Per Geijer.

Läs artikeln hos Dagens Nyheters webbplats:

https://www.dn.se/debatt/att-fria-miljoaktivisterna-aventyrar-sveriges-beredskap/

Eller i sin helhet, längre ned:

Presskontakt 8-9 augusti: Niclas Thorselius, 072-200 56 54.

Från 9 augusti och framåt: Seth Örbrink 072-326 60 20

Att fria miljöaktivisterna äventyrar Sveriges beredskap

Högsta domstolen beslutade nyligen att miljöaktivister som blockerade vägar i Stockholm inte gjort sig skyldiga till sabotage. I kvällstidningar deklarerades att det är "i sin ordning" att genomföra aktioner som stoppar trafiken. Aktivisterna själva jublade. Men en utebliven sabotagedom är inte detsamma som att agerandet är försvarbart, tvärtom är det en fråga om liv och död och att kunna upprätthålla samhällskritiska funktioner.

Det var i slutet av augusti 2022 som miljöaktivister satte sig på E4:an, nära Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och stoppade trafiken. Polisen konstaterade att fyra ambulanser hindrades från att komma fram. Minst en av ambulanserna hade blåljusen på och var ett så kallat ”prio ett-ärende”. Det betyder att det kan handla om liv och död för patienten.

Det var viktigt att få ett klargörande kring vilka handlingar som ska bedömas som sabotage. Det har länge varit oklart var gränsen går och HD konstaterar nu att den här sortens aktioner med civil olydnad inte ska klassas som sabotage. Det betyder dock inte att det saknas andra lagrum som kan användas och skärpas när individer väljer att hindra kritiska samhällsfunktioner.

Det finns anledning att ta ett steg tillbaka och fundera över vad det här egentligen handlar om. Att blockera vägar, flygplatser eller hamnar är inte en oskyldig protest. Det är ett angrepp på samhällets mest kritiska funktioner. Förutom att fördröja ambulanser slår det mot arbetspendlare, företagare, föräldrar och äldre. Det riskerar inte bara att kosta liv och äventyra vår säkerhet och beredskap, det kostar också pengar för alla de som är beroende av våra vägar. Undersköterskan som är på väg till sitt nattpass. Föräldern som försöker hinna till dagishämtningen. Hantverkaren i sin skåpbil som ska laga en akut vattenläcka eller pensionären som åker färdtjänst. Alla som kämpar för att få vardagen att fungera medan aktivisterna tycker att just deras agenda väger tyngre än alla andras.

Låt oss dock vara tydliga, klimatfrågan är en av vår tids allra största utmaningar. Transportsektorn är en del av problemet och därför arbetar vi både intensivt och framgångsrikt med omställningen i branschen och faktum är att svenska transporter är grönast i världen. Som alla viktiga frågor behöver miljöfrågan diskuteras i olika former och vid behov även demonstreras för, det är ofta nödvändigt att på ett handgripligt sätt visa att en fråga har starkt medborgerligt stöd för att få till politisk förändring.

Om HD:s dom däremot kommer att tolkas som att det numer är fritt fram att blockera vägar och flygplatser och hindra bilar, ambulanser och flygplan, vilket aktivisterna och vissa mediekanaler redan gjort, hamnar vi på ett sluttande plan. Vi öppnar upp för extremgrupper och ensamagerande aktörer att, utan hänsyn till andra eller att ta ansvar för konsekvenserna, sätta andras behov åt sidan. Aktivisterna har redan utropat sig som vinnare och deklarerat att de politiska beslut som gått deras väg är ett direkt resultat av deras ansvarslösa aktion.

Vi har lagar om ordningsbrott och ohörsamhet mot ordningsmakten. När lagstiftningen mot aktioner som riskerar liv och orsakar stora kostnader inte räcker till måste den ses över. Det ska inte gå att utföra aktioner med uttalat syfte att lamslå kritiska delar av samhället utan att det får konsekvenser.

För de som drabbas av aktionerna, företagare, jobbpendlare, patienter, är det mycket svårt att driva någon civilrättslig process mot aktivisterna. Då behöver staten säkerställa att de negativa konsekvenserna blir så lindriga som möjligt samtidigt som engagerade människor ges möjlighet att få sin röst hörd.

I det akuta skedet bör rimligtvis polisen kunna hantera situationerna bättre än vad man gjort hittills. För aktivister som redan i planeringsstadiet räknat med fängelsedomar för sitt agerande blir eventuella böter för ohörsamhet mot ordningsmakten inte kännbart nog. Polisen måste i stället agera resolut och se till så att flera intressen tillgodoses. Är det exempelvis möjligt att polisen frilägger ett eller två körfält och låter aktivister och plakat vara på ena sidan medan trafiken lotsas igenom med reducerad hastighet? Om aktivisterna inte vill lyssna bör de helt enkelt omgående avlägsnas till en bättre plats att demonstrera. För patienten i ambulansen kan det vara skillnad på liv och död.

Vi befinner oss i en tid där hoten mot Sverige ökar. Främmande makt testar vår motståndskraft. Infrastruktur, transporter och samhällsservice är sårbara mål. Parallellt med de angreppen har vi återkommande inhemska attacker mot flygplatser, fartyg och vägtrafik av aktivister. Oavsett om störningen kommer utifrån eller inifrån blir resultatet detsamma: försvagad beredskap, minskad trygghet och försämrad förmåga att hålla samhället i gång.

Regering och riksdag måste se över om befintlig lagstiftning behöver ändras. Vi måste bli bättre på att skydda samhället mot yttre och inre attacker i den nya tid vi befinner oss i.

 Per Geijer, säkerhets- och beredskapschef, Transportföretagen