Osynliggörandet av personer med funktionsnedsättning i kulturkanonen

Att en kulturkanon exkluderar detta perspektiv är inte bara ett förbiseende, det är ett aktivt osynliggörande. Människor med funktionsnedsättning har alltid funnits i vårt samhälle. De har skapat, skrivit, målat, kämpat och förändrat. Ändå speglas deras bidrag inte i den lista som nu ska stå som ett slags kulturellt facit för kommande generationer.

Kulturkanonens kriterier – att det ska handla om verk eller företeelser som är minst 50 år gamla och inte om individer – är i sig inget hinder. Det finns gott om exempel att lyfta fram: författarskap som gett röst åt oss, konstnärliga uttryck som vuxit ur personer med funktionsnedsättnings kreativitet, historiska lagar och samhällsreformer för ökad delaktighet. Allt från exempelvis den svenska uppfinningen rullator till hela LSS-reformen. Även institutioner och civilsamhällets kamp för rättigheter hade kunnat ges plats. Att inget av detta anses tillräckligt viktigt säger något om vilka berättelser vi som samhälle fortfarande inte vill erkänna.

Konsekvensen blir en kulturkanon som cementerar bilden av Sverige som ett land där personer med funktionsnedsättning inte är en del av kulturarvet. Det rimmar illa med ambitionerna om inkludering och mänskliga rättigheter. Och det är en missad chans att visa på mångfalden i våra gemensamma berättelser.

En kanon är aldrig neutral. Den är alltid ett urval, alltid ett uttryck för makt. Att utesluta funktionsnedsättningens perspektiv är därför inte en slump – det är en spegling av en hierarki där vissa röster anses värda att bevara, medan andra kan tystas.

Om kulturkanonen ska ha någon legitimitet behöver den spegla hela samhället, inte bara de redan etablerade. Därför bör regeringen öppna för en komplettering där funktionshinderperspektivet ges en självklar plats. Ett Sverige som vill stå upp för jämlikhet kan inte fortsätta skriva ut en femtedel av befolkningen ur kulturhistorien.