Kastrering och inseminering – nya bilder vittnar om lidandet i grisindustrin

Med julen runt hörnet närmar sig tidpunkten då svenskarna kommer att frossa i sig julskinka. Under 2025 har Djurrättsalliansen granskat flera svenska grisgårdar och publicerar nu material med fokus på hur kastrering och inseminering går till. Både kastrering och inseminering är grundbultar i grisindustrin och utgör en kontroll av grisars reproduktiva förmågor. Fotona och filmerna är tagna tillsammans med fotografen Animals are beings too.

– Bilderna och filmerna är hemska att se men det är inga djurskyddsbrott eller undantag. Tvärtom är kastrering och inseminering några av de rutinmässiga ingrepp som grisarna tvingas genomlida i industrin för att människor tagit sig rätten att bokstavligt talat tjäna pengar på deras kroppar. Vi hoppas att fler reagerar på hur fruktansvärt vi människor behandlar grisar och att det leder till att fler agerar. Det är dags att stänga grisfabrikerna, säger Malin Gustafsson, talesperson för Djurrättsalliansen.

Kastrering
Inom sju dagar efter födseln genomgår de nyfödda hankultingarna ett rutinmässigt ingrepp: kastrering. Detta görs för att människorna som äter grisarnas kött inte ska utsättas för en obehagligt lukt och smak som kan utvecklas vid tillagning av kött från okastrerade hanar.

Varje dag kastreras flera tusentals grisar bara i Sverige. Vid kastreringen hålls kultingarna fast medan de ges lokal­bedövning via injektion samt allmän smärt­lindring. År 2016 förbjöds kastrering utan bedövning i Sverige men även kastrering med bedövning orsakar stress och smärta. Injektionen kan göra ont och bedövningen samt smärtlindringen tar inte bort all smärta från ingreppet.

Ytterligare en anledning till att kultingarna kastreras är för att undvika bråk och skador i de trånga och stimulansfattiga utrymmena eftersom ingreppet minskar aggressiva och sexuella beteenden. I Sverige hålls ofta tio grisar i en box på nio kvadratmeter. De lever på golv av betong och får inte komma ut förrän dagen de körs till slakteriet vid sex månaders ålder.

Inseminering
Svensk grisindustri bygger på att suggor insemineras och föder kull efter kull med kultingar. Efter en dräktighet om fyra månader diar suggan sin kull en månad innan hon insemineras igen. Detta görs av ekonomiska skäl – hennes liv består av ständig reproduktion. Något som innebär en hård fysisk påfrestning och redan efter några år är suggans kropp så utsliten att hon skickas till slakt. På en av gårdarna vi besökt berättar bonden att han gör två insemineringsförsök per sugga innan han skickar dem till slakt om de inte blivit dräktiga.

– Det blir så tydligt att suggans enda syfte i industrin är att föda kultingar som kan dödas för sitt kött och slutligen går även hon en brutal död tillmötes. Detta är djupt oetiskt – grisindustrin är inte försvar på något sätt, säger Malin Gustafsson.

Suggorna är avlade till att föda så många ungar som möjligt och får 15–16 kultingar per kull. De har dock bara 12–14 spenar och vissa nyfödda hamnar utanför. Många griskultingar svälter eller fryser ihjäl samt kläms till döds under sin mamma i de trånga utrymmena. Sverige har en hög smågrisdödlighet. Mellan 15–20 procent av kultingarna dör under sin första månad i livet.

Tidigare granskningar av svensk grisindustri
Djurrättsalliansens första granskning av grisindustrin i Sverige nådde allmänhetens ögon 2009. Då hade över 100 grisfabriker dokumenterats under två års tid. Avslöjandet, som rapporterades om av bland annat Ekot, väckte enorma reaktioner och kom att kallas “grisskandalen. Genom sina granskningar har Djurrättsalliansen kunnat synliggöra hur grisarna lever och dör bakom stängda dörrar. Grisar som föds upp för kött i Sverige lever ett kort liv berövat på stimulans, och slutligen går de en brutal död till mötes på ett slakteri.

– Majoriteten av alla grisar i Sverige hålls instängda inomhus och vistas aldrig utomhus. Därför är våra granskningar nödvändiga för att allmänheten ska kunna se dessa djurs livsöden. Vi har granskat grisindustrin i nästan 20 år och det är både frustrerande och upprörande att den här industrin finns kvar trots det uppenbara lidande som djuren utsätts för. Det grundläggande problemet är att djur ses som produkter till för mänskliga intressen och det är dags att ändra denna syn på andra djur, säger Malin Gustafsson.

Senast i december förra året släppte Djurrättsalliansen ny dokumentation inifrån en svensk grisfabrik. Granskningen visar grisar som kryper ihop i högar för att försöka hålla värmen i kalla betongboxar, brist på strö, smutsiga djur och eftersatt rengöring.

– När jag ser grisarna ligga ihopkrupna i högar för att kunna hålla värmen går jag sönder inombords. Men det är så här grisar i Sverige lever innan de dödas för att bland annat serveras som julskinka på julbordet. Det är många som inte vill tänka på att julskinkan en gång var en kännande individ. Men i en tid som ska gå i omtankens och gemenskapens tecken hoppas vi att fler gör just det – och istället väljer växtbaserat under jul och alla andra dagar också, säger Malin Gustafsson.

Lösningen är att grisar inte ska dödas alls
Just nu uppmärksammas koldioxidbedövning av grisar i medierna och såväl allmänheten som politiker förfasas över det lidande som grisarna tvingas utstå. Metoden är smärtsam och plågsam då grisarna får andnöd och det fräter på slemhinnorna. De får panik och gör allt i sin makt för att ta sig därifrån innan de tillslut blir medvetslösa efter uppemot en minuts panik. Många kräver att grisarna ska bedövas på andra sätt, som genom användning av andra gaser. Det är dock ett perspektiv som saknas: det djurrättsliga. Istället för att bygga slakterier som dödar grisar på marginellt mindre smärtsamma sätt menar Djurrättsalliansen att vi bör stänga alla slakterier.

– Det är anmärkningsvärt att de krav eller förslag på lösningar som ofta framkommer i debatter som denna är att grisarna ska dödas på andra sätt. Att inte döda djur över huvud taget verkar knappt existera som en möjlig tanke, än mindre ses som ett reellt alternativ. Vi måste kunna både föreställa oss och verka för en värld där den spontana reaktionen är att inte döda andra individer alls. Det är egentligen inte svårare än så, säger Malin Gustafsson.

Alla filmer och bilder är tagna på svenska grisgårdar under 2025 av Djurrättsalliansen tillsammans med fotografen Animals are beings too.

Film kastrering: https://vimeo.com/1147608819
Film insemination: https://vimeo.com/1147610999
Foto- och filmcred: Djurrättsalliansen/Animals are beings too