Naturrestaurering får inte ske på bekostnad av Sveriges försörjningsförmåga

LRF menar att förslaget innebär betydande konsekvenser för svensk livsmedelsproduktion, skogsbruk, jobb och klimatomställning – utan att finansieringen är löst eller rättssäkerheten tillräckligt säkerställd. 

– Vi står bakom behovet av att värna miljön. Men vi ska inte ställas inför ett val mellan mat och miljö. I Sverige kan vi producera mer mat och skogsråvara – och samtidigt stärka den biologiska mångfalden. Restaurering måste göras smart: där den ger störst nytta, tillsammans med markägarna och med tydlig finansiering. Den får inte ske på bekostnad av Sveriges försörjningsförmåga eller utan att markägares rättssäkerhet äventyras, säger Palle Borgström, förbundsordförande LRF. 

Enligt förslaget kan upp till en miljon hektar ytterligare skogsmark undantas från brukande. Det motsvarar arealen av skog i Västra Götaland. Konsekvenserna handlar inte bara om den enskilde skogsägaren – utan om arbetstillfällen, råvaruförsörjning och möjligheten att ersätta fossila material och bränslen. 

Samtidigt pekar Naturvårdsverket på risker för livsmedelsproduktionen. I konsekvensanalysen framgår att produktionen kan påverkas negativt, samtidigt som finansieringen är oklar och kan innebära omfördelning av CAP-stöd från livsmedelsproduktion till andra ändamål. 

– Regeringens uppdrag var tydligt: genomför förordningen på miniminivå. Det förslag som nu presenterats går betydligt längre. Vi menar att myndigheterna därmed inte har följt sitt uppdrag. Nu ligger ett stort ansvar på regeringen att säkerställa att livsmedelsstrategin och naturrestaureringsplanen går hand i hand utan att markägares rättssäkerhet äventyras. Sverige ska inte vara bäst i klassen på papperet – vi ska göra det som ger mest verklig nytta för natur, mat och samhälle samtidigt, säger Palle Borgström. 

LRF:s kommentarer till förslaget 

1. Myndigheterna har inte lyssnat.  Regeringens instruktion var att genomföra förordningen på miniminivå. Förslaget går betydligt längre och riskerar att lägga större bördor på svenska markägare än nödvändigt – utan att konsekvenserna för livsmedelsproduktionen ellerskogsbruket är fullt analyserade. 

2. Vi kan både producera mat och värna miljön. Svenskt jord- och skogsbruk har under lång tid bidragit till den biologiska mångfalden genom att bland annat restaurera beten och avsätta skog. Det är vi som skapar de naturvärden som förordningen efterfrågar.  Men en dåligt genomförd naturrestaureringsplan s utan rätt finansiering och rättssäkerhet för markägare riskerar de istället att bromsa både livsmedelsstrategin och klimatomställningen.   

3. Samma bönder drabbas dubbelt. För många lantbrukare är jord och skog två delar av samma företag. Om ytterligare upp till en miljon hektar skog undantas från brukande påverkar det inte bara virkesproduktionen – det påverkar också lantbrukarens möjlighet att använda skogen som säkerhet för investeringar i exempelvis djurhållning och livsmedelsproduktion. Samtidigt förväntas man ställa om och öka betesmarker. Det är en ekvation som inte går ihop om inte finansiering och rättssäkerhet finns på plats.  

4. Att slå undan benen för skogsbruket är ingen liten sak.  Förslaget hotar inte bara den enskilda skogsbrukaren – utan också hela samhället. Att göra lika mycket skog som finns i Västra Götaland obrukar innebär tiotusentals förlorade arbetstillfällen på landsbygden. Det skulle också kosta staten omkring 100 miljarder kronor. Förslaget försvårar möjligheten att ersätta fossila bränslen och material. Det bromsar omställningen.   

5. Livsmedelsproduktionen hotas och finansiering saknas. Sverige har en tydlig livsmedelsstrategi: vi ska öka produktionen.  I Naturvårdsverkets konsekvensanalys framgår att förslaget riskerar att påverka produktionen negativt. Finansieringen är oklar och kan innebära omfördelning av CAP-stöd från produktion till andra ändamål. I en tid av historisk osäkerhet är det inte ansvarsfullt att försvaga livsmedelsproduktionen utan att tydligt visa hur den ska stärkas. Detta skulle också gå emot regeringens egen CAP-strategi. 

6. Man jobbar i stuprör, det blir dyrare och sämre. Det här förslaget präglas av ett stuprörstänkande där natur, livsmedelsproduktion och klimatomställning behandlas som separata frågor.  I verkligheten hänger de ihop. Vi kan stärka biologisk mångfald och samtidigt producera mer mat – men då krävs en helhetssyn. Annars riskerar vi både högre kostnader och sämre resultat. 

7. Den som gör rätt riskerar att förlora rådighet. Restaurering måste bygga på incitament – inte på rädsla. Om markägare som skapar naturvärden riskerar att förlora rådigheten över sin mark kommer färre att vilja göra det. Då motverkar regelverket sitt eget syfte.  
   Många lantbrukare vill göra mer för biologisk mångfald. Men det måste ske rättssäkert och frivilligt.  

– Nu ligger ett stort ansvar på regeringen. Livsmedelsstrategin och naturrestaureringsplanen måste gå hand i hand samtidigt som skogsägare fortsatt tillåts bruka sin skog. Det är politikens ansvar att säkerställa att vi både kan värna miljön och stärka Sveriges livsmedelsproduktion. Det ena får inte ske på bekostnad av det andra, avslutar Palle Borgström.