Platser för koldioxidlagring utpekade – men ytterligare undersökningar krävs

Under de senaste tre åren, 2023 till och med 2025, har SGU arbetat med att identifiera platser till havs inom Sveriges gränser, vilka skulle kunna lämpa sig för att lagra koldioxid i berggrunden under havsbotten. Nu lämnas slutrapporten över till regeringen. I den framkommer att de två undersökta havsområdena, utanför södra Skåne och i sydöstra Östersjön sydost om Gotland, är tänkbara reservoarer för koldioxid.

– Våra undersökningar indikerar att det finns kapacitet för geologisk lagring av koldioxid i båda områdena. Bedömningen är att det är möjligt att lagra minst 5 miljoner ton årligen, det motsvarar ungefär den koldioxid som all svensk utrikes sjöfart släpper ut varje år, säger Sofie Lindström, statsgeolog och projektledare för regeringsuppdraget.

SGU har använt sig av flera metoder för att tolka och utvärdera geologin på de utpekade platserna. Data från nya undersökningar har kombinerats med äldre data. I slutrapporten redovisas resultaten från två kärnborrningar ned till 800 meters djup utförda på södra Gotland under 2023 och två ned till mer än 1200 meters djup i södra Skåne 2024 och 2025 tillsammans med tolkningar av äldre borrhålsdata både på land och till havs. Även digitaliserad och omarbetad djupseismik utförd under 1960- till 1990-talet har kombinerats med ny djupseismik för att ta reda på hur berggrunden ser ut djupt ned under havsbotten.

– Vi har kommit långt i våra undersökningar för att hitta platser för koldioxidlagring som skulle kunna bidra till att minska utsläppen till atmosfären. Men till följd av försenade och begränsade tillstånd har vi inte nått fullt så långt som vi hoppades. Vår bedömning är att ytterligare undersökningar krävs för att säkerställa lagringsplatsernas kapacitet, säger SGU:s generaldirektör Anette Madsen.

Koldioxidlagring är ett viktigt redskap i klimatarbetet för att minska mängden växthusgaser i atmosfären under tiden vi ställer om till grönare energislag. Geologisk lagring innebär att koldioxid som fångats in lagras i en porös bergart, alltså en bergart med små, små hålrum. För att inte koldioxiden ska läcka ut, behöver den vara täckt av en tät bergart. Med tiden omvandlas koldioxiden till berg, det vill säga att den mineraliseras.

Läs slutrapporten här: Regeringsuppdrag om geologisk lagring av koldioxid i Sverige