Ett år med nya könstillhörighetslagen – så har det gått

Den nya könstillhörighetslagen trädde i kraft den 1 juli 2025. Det första halvåret ansökte över över 1 500 personer om att ändra juridiskt kön, att jämföra med 618 stycken under hela 2024.

Tidigare krävdes det en könsdysforidiagnos för att få ändra juridiskt kön och processen var nära kopplad till den könsbekräftande vården.

Med den nya lagen räcker det med ett intyg från vårdpersonal som bekräftar att personens upplevda könsidentitet inte stämmer överens med könet i folkbokföringen, och att det antas bestå över tid.

– Många är nervösa när de kommer till oss. De tror att vi ska vara någon slags myndighetsperson som ska avgöra vem de är. Egentligen är det bara två frågor vi ska få svar på, att personen har ett annat kön än det som står i personnumret, och att det ska vara så under en längre tid. Det handlar inte om att bedöma om någon »är tillräckligt trans«, säger Isabel Enmark, psykoterapeut på RFSU-kliniken i Stockholm som möter många som ansöker.

På kliniken hålls samtalen oftast digitalt och tar omkring en halvtimme. Många av dem som hör av sig har redan levt länge i den könsidentitet de nu vill få juridiskt bekräftad.

– Min erfarenhet är att de flesta har tänkt på det här väldigt länge. Det är inte människor som gör något impulsivt, säger hon.

Det är också den bild som återkommer i intervjuer med personer som ändrat juridiskt kön sedan lagen trädde i kraft.

Alex, som beskriver sig som ickebinär och transmaskulin, ansökte nästan direkt efter lagändringen.

– Som ickebinär kunde man egentligen inte ändra kön i det tidigare systemet. Jag hade hoppats på att de skulle lägga till ett tredje kön, eller helt ta bort juridiskt kön, men när jag märkte att det inte alls var på gång kände jag att då får jag ta tag i det här själv. Det juridiska kön som passar mig bättre och gör minst ont är manligt. Det känns bättre att ha ett identitetskort som stämmer överens med hur jag uppfattas, säger hen.

Även Klara Lindskoug beskriver reformen som avgörande. Under en karriär inom professionell hockey försökte hon länge tränga undan sin könsidentitet.

– Jag hade allt; pengar, status, trygghet. Men det räckte inte för att trycka bort det här, säger hon till Ottar.

När lagen ändrades ansökte hon nästan direkt i hemstaden Trelleborg. Mötet blev en besvikelse. På vårdcentralen tilldelades hon en läkare utan kunskap om lagändringen.

–Jag var tvungen att ringa och bråka med klinikchefen, säger Klara Lindskoug.

Läs hela artikeln på Ottar.se